Marie Louise Nyfiken

Barda-Karl livs levande!

2010-11-09T13:46:00.005+01:00

Vi fick av en vän reda på att en höstlovsaktivitet som erbjöds var att få träffa Karl som är spelledare i barnprogrammet Barda. Han skulle prata om lajv och vad det innebär.
Vi råkar nu ha en dotter som är intresserad av riddare, medeltid, vikingar och framförallt älskar Barda så det var ett ganska självklart val att åka dit. Vi åkte dit hela familjen och klädde självklart dottern i medeltidsklänning, träsvärd och egentillverkade skinnpungar.
Detta event borde lockat drösvis med Bardatokiga ungar, men det var bara tre barn och en tonårskille. Vi föräldrar hängde på så klart och till slut lyckades vi få ihop en grupp på totalt 10 personer.
Karl förklarade pedagogiskt tillsammans med sin medhjälpare (läs sambo) som ställde öppna frågor till oss och Karl, hur ett lajv funkar och hur man bygger sin karaktär. Barnen kan ha verkat lite disträ, men nog lyssnade de, för efteråt förklarade dottern för kompisen vad ett lajv var och att man oftast får spela barn(!) som barn på ett lajv och om man har ett träsvärd så är även det ett träsvärd i lajvet.
I slutet fick vi även känna på utrustningen som används i Barda och öva svärdsteknik med fina boffersvärd. Nu borde jag ladda för ett lajv nästa sommar, med en enkel roll som bybo med barn, men ska nog ladda mig med lite mer energi först.

November-hatade månad!

2010-11-07T21:51:00.003+01:00

Denna tid är en av de tyngsta och mest kravfyllda på hela året. Kraven kommer från mig själv. Såklart. Allt som oftast är det jag som tror att folk förväntar sig vissa saker av mig och det gör mina planer storslagna, tunga att ro igenom och slitsamma att uppnå. För att inte tala om besvikelsen som infinner sig när jag inser att det inte kommer att gå. Tiden räcker inte till. Sorgen finns hela tiden där, så nära, precis bakom den glättiga fasaden. Om något pressar till, krackelerar jag.
Det borde vara så enkelt. Göra saker på en rimlig nivå och planera i lugn och ro, gärna tillsammans med någon. Men nejdå, det är som vanligt jag själv som planerar och sedan försöker få mandat att det ska genomföras. Då blir projektet mitt och ansvaret känns som ensamt mitt att bära. Tungt. Borde vara enkelt och kul. Vi pratar födelsedagar, kalas, önskelistor, tårar i dotterns ögon över att aldrig få vara nöjd över hur det blev. Och tårarna som är så nära att bryta igenom hos mig själv.
Det är inte bara hon som fyller år denna månad. Fyra till nära och kära ska firas, samma vecka. Det är det som gör det tungt. Vad förväntar sig de andra? Hur besvikna kommer de att bli för att det inte blir som de har tänkt sig?

Vuxenmobbning

2010-09-06T13:04:00.003+02:00

Funderar på mitt jobb. På en ny arbetskamrat. Hon försöker passa in och göra så gott hon kan. Vissa är inte nöjda. Kritiken är skarp, men mest bakom ryggen. Jag har försökt se fördelarna med vår nya kollega, men ser lättare nackdelarna när de påtalas ideligen. Jag vill att hon ska trivas. Jag oroar mig lite för henne. Hon har haft ett par sjukdagar redan, men det får många när man byter arbetsplats med ny stress, virusmiljö och anpassning.

Jag har läst Maciei Zarembas fina artikelserie i DN om mobbning på arbetsplatser och riktigt där är vi inte ännu. På långa vägar. Jag vet själv hur det är att ha en klump i magen varje dag när man ska ta sig till en arbetsplats, fast i mitt fall var det grundskolan. Minns ändå obehaget.

Jag hoppas hon inte känner så ännu, jag tror vi ska kunna vända det. Idag ska jag fråga henne hur det är. Jag ska fråga henne hur helgen varit och varför hon inte kom med på sammankomsten vi hade. Ingen kom ihåg att kolla en extra gång hur hon skulle ta sig dit och att hon skulle komma. Det har jag tänkt på i helgen. Flera gånger. Jag skäms. Men det är inte bara jag väl? Inte bara mitt ansvar? Vi måste tillsammans få alla att trivas på arbetsplatsen. Man får ju ta sina kollegor på gott och ont och gilla läget lite, visst är det så? Idag ska jag försöka göra mitt för att hon ska trivas lite bättre, om det inte hjälper, ska jag be vissa kollegor att skärpa till sig och tänka på alternativet. Att inte ha någon extra arbetskamrat med all avlastning det innebär, hur mycket extra vi andra får slita då och hur mycket som blir eftersatt för att vi inte hinner med.

Det kalla kriget

2010-09-03T08:48:00.004+02:00

Här råder en hård och kall stämning. Vi slåss varje dag för att behålla det som är vårt. Det kan tyckas banalt och simpelt att benämna detta som ett krig, men det är det trots allt. Ett gerillakrig som pågår i det tysta. Fienden tar sakta men säkert över mer och mer territorier, fast i det här fallet, strumpor.
Jag och min make har länge använt samma typ av strumpor, svarta strumpor i liknande storlek. Det ledde snabbt till problem hos oss. Antingen blev jag anklagad för att ha stulit hans strumpor i senaste tvätten eller att ha parat ihop hans strumpor fel(!) med flit. Detta ledde till följande förändring: Separata tvättkorgar, separata tvättar. Svarta strumpor på tvättlinan hörde samman med den tvätt som torkades samtidigt. Min tvätt eller hans tvätt. Detta var ändå ingen lösning. Problemen kvarstod. Någon tog svarta strumpor från tvättlinan när man inte orkade leta i skåpet. Någon stal sakta en strumpa i taget tills det var alldeles fullt en en persons strumplåda och helt tomt i den andras. Det blev ohållbart. Ullared blev en del av lösningen. Den andra heter veckostrumpor. Till en början köpte maken veckostrumpor. Allt borde blivit frid och fröjd kan tyckas, men så blev inte fallet. Nya kläddirektiv krävde svarta strumpor på min arbetsplats och jag köpte återigen på mig ett antal par svarta strumpor. Det fungerade inte det heller. Visserligen var vi säkra på vems strumporna med veckomärkningen tillhörde, men ändå krympte min strumpsamling. Om det var tjuvar, hungriga tvättmaskiner eller lata män som inte orkar leta klockan sju på morgonen som var anledningen ska jag låta vara osagt. Återigen styrde vi kosan mot Ullared. Vi köpte ännu mer herrstrumpor med veckomärkning. Det bästa av allt var att det fanns damstrumporna med veckomärkning. Dessa strumpor har dessutom en färgad kant i samma färg som veckodagen. Det finns ingen chans att vi ska kunna välja fel längre. Mina strumpor med färg längst upp, hans med bara veckodagens namn. Perfekt!
Skulle man kunna tro. Kriget fortsätter. Min kära make har dille på att välja rätt veckodag på sina strumpor, på så sätt vet han hela den dagen tex att det är tisdag. Han har tisdagsstrumpor på. Jag däremot bryr mig föga. Ett par strumpor-check. Strumpor åker på-check. Visa gärna för maken att man valt fel veckodag på strumporna-check. Maken får spel, ingen feng-shui-check. Det kalla kriget fortsätter och heter numera hämnd. Just idag råkar jag ha fredagsstrumpor på, sug på den mannen! Vänta lite, det är fredag idag ju, noooooooooooooo!

Gröna ambitioner

2010-09-01T05:45:00.003+02:00

Denna sommar har vi verkligen försökt hänga i vår kolonistuga. Vi har sovit en hel del där. Vi har haft våra ambitioner, både med odling och renovering. Av det mesta blev intet gjort. Så är det. Gillar ändå läget eftersom det brukar bli så varje sommar. Inte mycket blir gjort. En kompis fick mig att få lite frön i jorden, sent visserligen, men jag är glad att hon fick mig att sätta lite fart. Det blev lite rädisor, spenat och ruccola ganska snabbt, som jag sedan lät gå i blom. Nu vid odlingssäsongens slut har jag skördat squash, gröna bönor, sockerärtor och tomater.
Syltandet och saftandet har jag legat lågt med i år eftersom vi har kört ganska sockerfri diet, det enda som blivit är nån rabarberpaj och lite vinbärssylt. Vi plockar plommon från våra träd och mumsar, kollar hur sniglarna sakta återerövrar trädgården. Tror vi hållit en ganska lagom nivå på det där, samtidigt som det gnager i en att inte ta allt tillvara. Hamstern i mig vill spara, spara, spara.

Sommar 2010

2010-08-28T05:28:00.004+02:00

Det blev en bra sommar för min dotter.

Hon lärde sig cykla och fick en ny cykel.

Hon lärde sig simma under de fina, heta veckorna i juni och juli. Jag var inte där. Det var en sjö långt borta hos mormor och morfar som det badades i varje dag i tre veckor. Jag var på jobbet och svettades.

Vi var på den stora marknaden hos farmor.
Vi var på medeltidsfestival med härlig stämning, aktiviteter, trollkarlar, musik och mat.
Vi var på Liseberg.
Jag är nöjd med hennes sommar. Vi gjorde både cykelutflykter tillsammans och slöade i kolonistugan.
Undrar just om hon är nöjd, eller om det har varit tråkigt?

Jag är ganska nöjd med min egen sommar.
Har inte rensat allt ogräs jag önskat.
Har inte tränat så mycket jag önskat.
Har inte fixat och pysslat så mycket som har behövts i stugan.
Har inte badat alls mycket i sommar.
För mig blev det bio, restaurangbesök, Göteborgskalas och grillkvällar. Det får duga.

Det var sommar 2010.

Skyddad verkstad?

2010-06-30T13:53:00.008+02:00

Idag skriver den i sociala webbens värld stora Brit Stakston om en anställd på SJ som gått i svaromål med en resenär på Twitter. Jag blir arg. Mest blir jag arg på att hon anklagar gamla stelbenta statliga bolag för att inte kontrollera hur sina anställda uttrycker sig. Sedan tar hon upp meddelarskyddet som en förevändning för statligt anställda att kunna gnälla av sig över sin arbetsgivares brister.

"Men hur blir det när detta demokrativerktyg används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!"

Själv uttrycker jag mig på nätet, med twitter, i bloggen, på facebook. Jag har inte tänkt tanken att använda meddelarskyddet som en ursäkt för att slänga ur sig ord som är riktade mot min arbetsgivare. Jag är (i mitt tycke) väldigt försiktig med att slänga skit på min arbetsgivare, för jag tror inte att jag har nåt slags skydd alls av det så kallade meddelarskyddet. Visserligen kan man säkerligen med lätthet lista ut vad jag har för jobb genom att se mellan raderna/twittrarna och så vidare, men jag är faktiskt riktigt rädd för att säga rakt ut vad jag tycker och tänker om min arbetsgivare.
Jag borde enligt Brit Stakston känna mig säker nog att kunna uttala mig och dessutom vara ytterst stolt över att arbeta för oss skattebetalare. Jag är som sagt varken eller.

Hur kan jag känna mig stolt i ett arbete som har ordentligt splittrade mål, men som framförallt, på mitt jobb har som högsta prio att vara lönsamt? Varför måste jag tjäna pengar, varför måste vi tjäna pengar, varför måste vi spara pengar? Det finns andra sätt att vara nyttiga för samhället, det är just det som för mig gör det väldigt svårt att känna mig totalt och oerhört stolt över just mitt delvis skattebetalda arbete.
Jag är stolt över mitt yrke, men inte totalt nöjd över min arbetsgivare. Lite mer cojones där skulle inte skada. De borde släppa på sina ekonomiska mål, de borde se det som att vi utgör en del av det statliga tjänsteutbudet istället.

Slutpoängen, som nu ska komma är, att jag tror vi ska glädjas över de som faktiskt vågar uttala sig på nätet. Det är säkerligen många som inte säger ett knyst. Jag tror att just idag bidrog Brit Stakston till hjälpa SJ skärpa tonen mot sina anställda som uttalar sig på bloggar och övriga sociala medier. För att företag ska förbättras, måste folk våga uttala sig.

På andra sidan

2010-05-07T11:42:00.003+02:00

Nu tittar jag ut igen. På andra sidan. Sen den där semlan i februari har jag kört styrka, promenerat, dansat afrodans, gjort pump, simmat, vattengympat, pulvrat, lchfat och faktiskt, faktiskt gått ner en del i vikt. På måndag ska jag "springa" Vårruset. Det var bland annat därför jag gjorde detta. Men sen då? Vad händer sen?
Jag hoppas jag kan fortsätta. Jag gillar att träna. Jag gillar resultatet i spegeln. Jag gillar den lilla tendens till armmuskler jag faktiskt lyckats få. Håll tummarna att jag effektivt fortsätter med gympan så länge mitt gymkort gäller, dvs till slutet av juli.

Semla!

2010-02-15T20:42:00.003+01:00

Imorgon ska det bli min sista. Det ska bli stans godaste, sägs det. Den ska bli min, bara min, den där semlan.

Sen ska jag åka till stan och köpa bantningspulver. Livets ironi, eller kanske bara en konsekvens.

Motion, motivation och annan inspiration

2010-02-15T18:38:00.004+01:00

Då har det nya året pågått en tag och jag har avslutat min tredje antibiotikakur på denna sidan årsskiftet. Nu räcker det bakterier, hör ni det!

Jag minskade på min träning när jag fick en ny infektion tre dagar efter jag avslutat PC-kuren från den förra, men idag var det dags igen. Ska erkänna att det kändes motigt värre att ta sig till motionscentralen idag. Och satt inte träningskläderna sämre än för tre veckor sedan? I alla fall körde jag mitt styrkepass som tänkt var.

Stammisarna var där som brukligt. Tanten med rullatorn som inte är stark nog för att öppna dörren(, hoppas hon tränar armmusklerna). Farbrorn med harklingarna som hörs genom hela lokalen och får mig att vilja spy, om inte den starka svettdoften han omger sig med framkallat samma känsla. Sen har vi de två grönhåriga arbetslösa rökapå-killarna som lugnt och i maklig takt bestämmer sig för två maskiner och sedan stannar där den timmen jag besöker gymmet. Hade man tänkt träna i biceps-maskinen men inte hunnit göra det innan de kommer, är det kört. Om ni inte fattat det tränar jag dagtid, tiden då deltidsarbetande (jag), sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer bor i gymmet.

Jag har ett mål med min träning, förutom att bli snygg, smal och vacker(!). Det är att springa Vårruset. Idag försökte jag springa på löpbandet. Huvaligen, min kropp är i chock! Mina fötter, vader, skenben, knän och hjärna är i chock. Kroppen förstod inte att det skulle vara så smärtsamt, men det var det. FEM minuters ren plåga idag blev det. Nåja, det är långt till maj och trots att jag aldrig lyckats jogga runt en 2,5km-slinga i skoltiden, kanske jag kan få till det till Vårruset, men jag kanske ska nöja mig med en promenad...

Allting har ett slut, så även filmfestivalen.

2010-02-09T12:20:00.004+01:00

Såg dessa filmer i år:
Skeletons
Soul Kitchen
Hilde
A Matter Of Size
Dear Lemon Lima
The Other Bank
Over Gaden Under Vandet
Kaminey- The Scoundrels
The Most Dangerous Man in America-Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers

Gillade bäst: Skeletons, Soul Kitchen, A Matter Of Size, Over Gaden Under Vandet och Kaminey- The Scoundrels.
Gillade sämst:
Biobesöket på Draken som förstördes av en lång dam med fluffigt hår, placerad framför mig. Kunde inte läsa texten(tysk film) eller se halvvägs upp i filmen.
Stolarna på Pusterviksteatern som var hemskt hårda. Nu vet jag varför folk inte går dit.
Förseningarna i Bergakungen som gjorde att jag inte kunde se det spännande slutet på Kaminey-filmen. Ska man kolla om den finns på Pirate Bay?

Notera att inga filmer finns med på gilla sämst-listan. Alla filmer gav mig något.

Slutsats av filmfestivalen 2010. Många bra filmer. Många bra skådespelare. Nöjd med att jag lyckats välja ett antal intressanta filmer även detta år. Ska jag se film nästa år? Ja, sannolikheten är stor att jag gör om det. Trivs i biosalongen.

Filmfestival

2010-01-26T08:57:00.002+01:00

Det börjar dra ihop sig på allvar. På fredag startar Göteborg internationella filmfestival 2010. Jag längtar, och hoppas jag hittat några guldkorn i det massiva bioprogrammet. I år ska jag bland annat se Hilde, Soul Kitchen och Skeletons. Tror det kan bli bra filmer.

Stockholm

2010-01-17T22:28:00.004+01:00

Huvudstadsbesök denna helgen. Jag och min dotter bor på cityhotell. Kan inte bli mer centralt. Trivs här, vi har fått ett lugnt rum och frukosten är ätlig.

Helgens stora punkt på dagordningen var att besöka Junibacken. Det har vi gjort. Farhågan att Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby ska försämras vid ägarbytet från kommun till Saltkråkan AB är stark.
Junibacken: Det är inte så mycket Astrid det kan bli. Det är inte så mycket Pippi det kan bli. Det är inte tillräckligt lättnavigerat eller turistvänligt som det kan bli. Allt det är det i Vimmerby.

Ja, här finns turister även denna kalla januaridag 2010. Jag hör ryska, spanska, finska och italienska bland annat.
Ja, det är åretrunt-öppet förutom sina måndagsstängningar. (Varför är alla sevärdheter stängda måndagar i Sverige?)
Ja, det är föreställning/sagostund/sångstund ungefär en gång i timmen, trots att det är lågsäsong.

Var är sagokänslan? Varför är inte fokus att skapa i Astrids anda? Varför sjunger vi inte Astrids visor? Sista frågan, varför alla föräldralediga Stockholmare envisas med att ta med sina småbarn, besvaras av fritt inträde för barn under två.
Det sistnämnda leder till följande problem. Jag trampar ned en krypande kotte, när jag, liksom andra föräldrar skulle ha gjort, filmar mitt lekande barn och samtidigt backar för att få bättre bild (klassiskt). Sångstunderna innehåller låtar som endast öppna förskolans föräldrar uppskattar, dvs Imse vimse spindel, Lilla snigel och Klappa händerna så fort du kan. Inte en enda Astrid-låt. Inte ens Lille Katt, som min dotter sjöng när hon var under två år. Sagoimprovisationerna härleds inte till Astrids verk utan istället klassiker som Törnrosa och Snövit. Är detta Astrids dröm? Att skapa ett helgdagis för barn i krypåldern, som uppskattar Lilla snigel och barnmat på burk? Jag tror inte det.

Sommaren i Vimmerby 2009 på Astrids Lindgrens Värld, var otrolig. En fantastisk park med lugn, gemyt och plats för alla i alla tempon. Ja, kanske inte för de minsta då. De som inte förstått vem Emil eller Pippi var, men alla andra oavsett språk och ursprung kunde ta del av gemytet och den seriösa känslan av en professionell nöjespark som är så stor att vi trots två dagars parkbesök, inte lyckades se alla figurer eller alla shower. Vi åkte hem nöjda.

Nu, januari 2010. En trött dotter sjunker ner på bussätet mot hotellet. Hon har haft kul, trots svårigheter att hitta jämngamla lekkamrater. När jag frågar henne om det var roligare på Junibacken än i Vimmerby, är självklart svaret att det var roligast idag. Det som sker nu är det som räknas. Roligast var ett hjul designat efter Lennart Hellsings sagor och som fungerade som ett ekorrhjul/musikspelare när man sprang i det. Och det gjorde hon. Om och om och om igen.

Stugmys

2010-01-12T22:17:00.002+01:00

I helgen satt jag i min kolonistuga och skrev uppsats. Urmysigt. Längtar efter att säsongen ska komma igång.

I år kommer det mesta att gå lite på halvfart med odlingar på grund av ett större grävarbete som ska börja i höst. Om jag blir tvungen att plantera om vissa buskar, måste det finnas ledig plats till det och då kanske jag inte kan odla över hela stället.

Vi har bestämt att vi ska bo i stugan i sommar. Alltså inte bara ibland på helgen eller på semestern, utan från juni till skolan börjar. I år ska vi verkligen njuta av vår lilla stuga har vi tänkt.
Har vi otur blir det inte så, eftersom det här grävarbetet stundar. En del måste eventuellt förberedas. Hoppas vi ändå får tid att vara mer i stugan detta året än de föregående. Torpkänsla och gräs under bara fötter är antistress för mig.

Bra att ha

2010-01-07T22:00:00.003+01:00

Långkalsonger och vetevärmare. :)

Äntligen

2010-01-06T00:14:00.002+01:00

Nu är trettonhelgen här och med den känner jag hur den sista biten julskinka saktar närmar sig för att i ödmjuk förfrågan fråga om vi ska ingå symbios. Den ena av mina två (för säsongen) inköpta vinglögg (ej starkvin) har planerat att vilja bli drucken i helgen och de kvarglömda lussekatterna i frysen ropar på sällskap.

Alltså dags för avslut av julslut till slut.

Skönt.

Avatar

2009-12-27T19:16:00.003+01:00

Då var det dags att bli av med 3D-oskulden på bio... Avatar var precis så snygg man kunde förvänta sig i 3D. Roligt att faktiskt fått se en så snyggt animerad film på bio. Vet inte riktigt om det var värt 50% pålägg på biljettpriset, dvs 150 kr var som vi fick betala.
Tydligen var det bara jag som såg Miyazaiki-likheter, det gjorde inte min make alls. Det var både det där med jordanden som är närvarande i Totoro och de stora svävande bergen som för mig påminde mycket om känslan i Laputas svävande slott.
Jag är nöjd över att ha testat och hoppas att filmbolagen kan se det som ett mervärde för sina biokonsumenter istället för en anledning att höja biljettpriset. Ytterligare höjda biljettpriser kanske motiverar folk att stanna hemma och istället ladda ner filmer, trots att viss film faktiskt är bättre på bio. Snart är filmfestivalen i Göteborg, då ska jag frossa i film igen. Det är en av mina favoritveckor varje år.

Julkul 2

2009-12-26T18:37:00.001+01:00

Nu har jag firat jul, det blev lagom kul. Jag blev sjuk. :o(

Men maten var god och Tomten gjorde ett bra jobb och hade med sig fina klappar. :o)

Julkul!

2009-12-17T10:46:00.001+01:00

Det är så kul med jul. Och har man inte kul så blir det inte jul.
Jag har inte så kul, blir det jul?

Familjebilden

2009-12-15T10:21:00.004+01:00

Det årliga Luciatåget är slut. Efteråt besöker vi barnens klassrum och fikar en stund. På väggen sitter teckningar av barnens familjer. Frågar dottern vilken som är hennes.
-Ja, det är den med hunden! Bilden föreställer dottern med mormors stora snälla hund.
-Jaha, vad fin! Men varför är inte jag och pappa med på teckningen?
-Nä, ni fick inte plats. Var tvungen att få med hunden. Förresten önskar jag mig en hund i julklapp.
-Jaså, en sån stor och fin hund som mormor och morfar har?
-Nej en sån liten söt, en såndär Chihuahua så klart.

Nu är det så att tomten inte finns, och det är en jäkla tur, för nåt litet råttliknande hundkräk kommer inte inom våra väggar. Punkt.

Samma sak gäller Bullterriers för övrigt.

Influensan

2009-11-15T20:53:00.004+01:00

Nu har Bob avlidit i svininfluensan.

Många väljer att inte vaccinera sig, men nästa vecka gör jag det.

Svininfluensan - Nu är den här!

2009-10-30T09:42:00.004+01:00

Blev lite paff när jag läste Sydsvenskan idag. Jag undrar hur SOS Alarm tänkte?

Hur smart är det att skicka en man, Bob med svininfluensa med färdtjänst till sjukhuset? Färdtjänsten hade redan två sjuka resenärer (riskgrupp?) och skulle efter Bob plockats upp hämta ännu en. Sedan när alla har rest färdigt ska taxin köra vanligt folk och fortsätta vara en smitthärd resten av dagen.

Om vi börjar i andra änden angående Bob, som gör allt rätt ska sägas, följer vårdens råd hela tiden. Efter 5 dagar med hög feber får han tid på sin vårdcentral (sprider smitta) där de tar prov på svininfluensa. Sen skickas han hem. På kvällen får han akuta andningsproblem och de åker in till akutmottagningen på sjukhuset (sprider smitta igen) och blir hemskickade. Dagen efter är han inte kontaktbar. Han är nästan medvetslös då sambon ringer 112, som då säger att det tar för lång tid att skicka en ambulans, de får ringa färdtjänst istället. Vid tre tillfällen får Bob röra sig i samhället och dela med sig av sin svininfluensa åt medborgarna. Dessutom befinner sig Bob på ställen med sjuka människor varav de flesta antagligen är i riskgruppen.

Hur skulle sjukvården kunnat hantera det här fallet annorlunda?
Hembesök. En sköterska som kommer med sin lilla väska och tar prov på patienter som misstänks ha svininfluensa. Kan vi inte ha en diskussion om hur vi ska hindra spridning av smitta, dvs hur vården genom alla led implementerar metoder som hindrar smittspridning via sjukvårdsinrättningar, kollektivtrafik och färdtjänst. Inte bara begränsa oss till att tro att allt går att hindra med handsprit, tvål och vatten.

På nåt sätt hoppas jag att vården har möjlighet att diskutera hembesöket som alternativ för alla som inte har egen bil eller kan få skjuts av någon anhörig till vårdinrättningar. Det är ingen bra idé att låta sjuka åka taxi, färdtjänst eller kollektivtrafik.
Någon kommer säkert säga: Vi har inte de resurserna, det kostar för mycket.
Frågan är vad det nu kommer att kosta när folk börjar bli sjuka och smittar varandra?

Rhodos

2009-10-14T14:49:00.010+02:00

Vi hade tur med vädret. Besökte Lindos. Badade i den fina poolen. Snorklade vid Glystra, en lugn, fin strand. Byggde sandslott. Åt goda gyros och glass. Samlade Eremitkräftor och småfiskar i hink. Jämförde solbrännan (,jag förlorade den tävlingen). Njöt av lugnet. Trivdes på Grekland när där är som bäst.

Bokmässan

2009-10-02T22:11:00.002+02:00

Förra helgen var planen att besöka Bokmässan. Jag lyckades ta mig dit en dag, söndagen.
Jag tänker inte göra om det på ett tag. I alla fall inte besöka den med min dotter igen. Hon får vänta, tja, säg 5 år tills nästa besök. Trotsigare, grinigare unge fick man leta efter. Jag kan ärligt säga att själv fick jag inte ut mycket av det.

Hon blev effektivt pekad mot barntorget av mässpersonalen och vägrade sedan lämna stället. Hon tittade inte på Nalletorgets uppträdanden. Det var tråkigt. Det mesta hade hon redan sett på teve! Det enda min goa, griniga, envisa tjej ville göra var att måla, klippa och stämpla vid bibliotekens barnbord. Stort plus till våra bibliotek som har koll på vad ungar vill ha!

Jag försökte cirkla runt i närområdet och kolla igenom de närmaste bokstånden, men då började tösen ropa efter mig. Försökte ta mig upp till föreläsningsområdet via trädgård/mattorget. Där stentröttnade hon.
Efter fyra timmars bokmässa gav jag upp och släpade hem min unge genom hela mässan. Hon gallskrek "Släpp mig!" hela vägen, mycket underhållande. Svetten rann. Jag var arg. Flickan slog mig. Det måste sett ut som ett bortförande av barn. Det var det inte.
Det var bara ännu en trött mamma som inte stod ut med en övertrotsig unge.

Kolonin

2009-09-29T21:43:00.003+02:00

På kolonin är det dags att avsluta säsongen. Återigen en säsong där jag hoppats och önskat göra mycket, men mindre blev gjort.
Har jag satt lökarna? Nä. Rensat och klippt ner för hösten? Nä. Plockat ur och tömt stugan på saker som ska hem? Nä. Höstsått mina frön? Nä, knappast va.
Kolonistugan är en dröm som man varje år försöker förverkliga.

Varje år blir man lik förbannat besviken på sig själv för att allt inte har blivit av. Man biter ihop och försöker se fram mot nästa odlingssäsong. Myset i januari, att läsa frökataloger och så odlardrömmar. Glädjen över att känna jorden i fingrarna igen efter den långa vintern. Lycka varje sommar över att se barnen springa och leka utan minsta bekymmer.

Jag gillar min stuga trots alla brustna drömmar och misslyckade planer.

Nya utmaningar

2009-09-29T21:36:00.002+02:00

I höst verkar det som jag ska komma i form. Min arbetsgivare har hoppat på den där stegtävlingsvågen som var stor redan för ett par år sen, nu är det dags igen. Vi ska utmana oss själva heter det så fint. Inte alls känna att vi tävlar med "Bettan", maratonlöpare sen 10 år tillbaka med ett stegsnitt på 38 000 steg om dan. Nej, vi ska känna oss så nöjda om vi kan gå våra 10 000 steg varje dag. Det är bra jobbat.

Promenader is da shit!

Stockholm

2009-09-29T20:33:00.011+02:00

Jag åkte iväg till Stockholm. Själv. Ensam. Ingen följde med, det var bara jag. Folk frågade varför, jag svarade därför. Det jag gjorde där var mysigt, trevligt och inte alls ensamt. Såg på Klara Soppteater. Badade på Centralbadet. Fikade på Chokladfabriken. Åt Yakiniku på Ki-Mama. Det blev loppmarknad och bio. Mysiga stunder med backpackers över skålar med gratismakaroner på vandrarhemmet. Resulatet av en liten semester för mig. För min egen skull. Ingen annan i familjen att ta hänsyn till just då. Det var skönt.

Patrick Swayze har lämnat oss.

2009-09-15T08:52:00.005+02:00

Jag brukar inte grotta ner mig i kändisars olycka/lycka, men kan inte låta bli att kommentera Patrick Swayze.
Han fick cancer och alla visste att det var bara fråga om tid innan han skulle lämna oss. Nu har han gjort det.
Swayze dansade i Dirty Dancing. Det var min absolut populäraste tonårsfilm.
Första gången på bio 1989. Satt långt fram, filmduken fullkomligt vällde över mig och Johnny och Baby likaså. Det var som det heter magiskt.
-Nobody puts Baby in the corner.

Köpte filmen på video den sommaren i orginalversion och såg den om och om igen. Jag hoppas jag nångång ska få den på dvd i present *hinthint* så jag kan fortsätta älska filmen som idag ter sig som en ganska simpel tonårsfilm, med hjärta/smärta och dans och den där underbara musiken.
RIP helt enkelt.

Blockering

2009-09-13T15:30:00.003+02:00

Idag läste jag något bra av Jonas Leksell. Han är mest en Bolibompafarbror för min dotter, men jag minns honom från Knesset också. Han erkänner att han var en mobbare.
Det verkar i texten som om han totalt hade glömt att han dagligen utsatte jämnåriga kamrater för kyla, nidning och elakheter ända tills hans gamla klasskamrat för fram det och han plötsligt minns alltihop. Det där fungerar tvärtom också. Så fungerade det på mig.
Jag var inte mobbaren. Jag var den mobbade. Så var det. Den värsta tiden var egentligen inte speciellt lång men när man går i femman känns det som en evighet. Framförallt när verkar som det aldrig tar slut. De flesta i min klass stötte ut mig. Det fanns trots det en tjej som ibland hängde med mig. Hon var näst längst ner på skalan. Jag var i botten. Ni vet hur det är, de andra tjejerna ska hoppa rep och vill att någon vevar. Har man tur fick man göra det. Man fick vara med, men aldrig hoppa. De var inte fysiskt elaka de där tjejerna, men glåpord och konstiga frågelekar man aldrig kunde vinna var det roligaste de visste. Åh vad de skrattade gott och rått åt mig, aldrig med mig.
I alla fall, var de inte värst. Nej det var den där killen som gav mig stryk dagligen. Efter skoltid medan vi väntade på bussen och alla lärare hade gått hem då hade han och andra killar väldigt kul. De jagade mig över hela skolgården eller kastade sten på mig. Problemet med stenkastningen var att han var väldigt bra på det. Jag var ganska tjock och långsam. Han kastade längst på hela skolan och jag fick helt enkelt lämna skolan och gömma mig tills bussen närmade sig. Då kom jag fram igen och kunde åka hem.
Några år senare hade han bytt skola och jag var med ett gäng som brukade dansa. Han kom med i det här gänget, men jag hade ingen aning om vem han var. Jag hade totalt förträngt vad han hette och hur han såg ut. Där betedde han sig vettigt och var trevlig. En dag skulle han gissa ålder på en kamrat och jag gav honom ledtråden att hon var lika gammal som mig. Han tyckte det var superlätt eftersom han visste hur gammal jag var. Då klickade det till nånstans långt in i mitt huvud och jag kom på att det var måste vara han.
Det tjejen i Jonas Leksell berättelse gjorde, gjorde aldrig jag. Jag berättade inte hur missnöjd jag var över hur han hade betett sig. Jag låtsades som det regnade. Jag var alltid trevlig och det känns som om det där aldrig var på riktigt. Att det där aldrig hände. Jag har hälsat på honom åratal efteråt men aldrig sagt ett pip. Undrar om han vet om att han var en mobbare?

Av vikt!

2009-09-06T08:34:00.003+02:00

Detta inlägg kan tyckas vara av vikt. Jag gör något som jag inte rekommenderar någon annan att göra. Jag bantar. Jag bantar i ordets absolut tråkigaste bemärkelse genom pulverpåsar och VLCD.
Är detta rätt sätt att gå för att göra en varaktig viktminskning? Nej, det är det verkligen inte. Det är vad mina trevliga påsar säger; en kickstart. Min tanke är att jag efter två veckor ska vara så trött på påsarna (är redan det) och längta efter god vällagad mat så det inte ska bli problem att lägga om kosten.
Jag har gått ner i vikt innan med ett antal olika sätt. Viktväktarna, viktklubb.se, Modifast, GI viktkoll, och nu Allevo. Dessutom det klassiska sättet med hård träning och trevlig tallkriksmodell där hälften är grönsaker och man gör en beteendeförändring i samband med sitt ätande. De flesta sätt att ändra sin kost på är bra metoder. Den metod jag är minst förtjust i, förutom pulvermetoder med påsar, är nog viktväkteriet. Avancerade pricksystem där jag ska hålla koll på fett, vatten, fiber och motion. Där kan man "spara" prickar genom att träna hårt och sen äta upp dem på lördagen. Nej, man kan inte spara energi. Det E N D A sättet att gå ner i vikt är att förbrukningen av kilokalorier minskar så att intaget blir mindre än åtgången. Brasklappen är att Viktväktarna har funkat bra för mig en gång i tiden, jag blev pinnsmal och supersnygg.
Tror jag att det ska gå vägen den här gången då'rå? Jovisst gör jag det. Det gör jag varje gång. Varje gång jag provar med en ny metod får jag ny kunskap om hur just jag fungerar. Det kanske inte funkar så för dig, men för mig fungerar det att beteendeförändra, skriva ner vad jag äter och måltidsplanera. Sen känner jag mig mätt längre med mindre kolhydrater och mer protein, men visst älskar jag kakor, smörgåsar och pasta som är stora fällor för mig.
Målet är att må bättre, träna regelbundet och ha ett BMI som inte är alltför högt. Då är jag nöjd och ska unna mig något trevligt, kanske en spa-behandling.

Twitter!

2009-08-28T09:43:00.002+02:00

Några har frågat mig varför jag använder twitter? Därför att det är så kul är det enkla svaret.
Jag kan följa alla mina favoritbloggare på samma plats, se deras uppdateringar på bloggen och tankar om annat. Det är nästan som en chat, fast inte riktigt. Fortfarande en blogg, om än i mikroformat med 140 tecken. Allt man publicerar bör finnas kvar, då gäller det att formuleringarna håller ihop innan man trycker på uppdateringsknappen.
Proffstwittrarna har speciella program där de kan välja ut några favorittwittrare att lyssna på när de egentligen följer flera hundra. Jag som enkel följare av en populär twittrare kan ändå göra mig hörd när proffset säger något extra kul och skriva ett @proffsnamnet och sedan en kommentar. Då får proffset ändå läsa min kommentar och kan svara tillbaka. Kul.
Jag gillar också flödet av ständiga intressanta klipp, länkar och allmänna diskussioner som pågår som jag inte behöver delta i men ändå märker av.
Alltså jag tycker twitter är ett bra sätt att nosa reda på vad som är på gång i bloggvärlden och vilka roliga klipp som är populärast just nu. Twitter är bra för mig som inte vill spamma min facebook-status med meningslösa länkar hela tiden. Nu gör jag ju det ändå, men jag försöker faktiskt sortera bort, jag lovar!
Läs det jag skriver på twitter här. Eller skaffa ett eget konto och följ dina favoriter.

Dags för tårta!

2009-08-27T19:24:00.005+02:00

Nu är det ett år sedan jag började med den här bloggen. Den fortsätter att vara en avställningsyta för mina tankar och jag har ett par få läsare, men det är helt okej för mig.
Jag fortsätter antagligen att skriva om min kolonistuga, stresshantering och mål i mitt liv.
Hoppas ni som läser den fortsätter så ska jag fortsätta skriva. Kanske kan jag till och med utveckla min blogg med diverse funktioner...

Kolonisommar

2009-08-25T10:17:00.003+02:00

Rabarberpaj,
rabarbermarmelad,
rabarberkräm,
ruccola,
jordgubbar,
gräslök,
timjan,
basilika,
oregano,
zucchini,
vinbär,
vinbärsrutor,
vinbärssaft,
vinbärssylt,
björnbär,
plommon och
gröna bönor.

Pengar!

2009-08-18T09:42:00.006+02:00

Veckans bloggtema är pengar hos Mymlan. Det är något som upptar mycket av mina tankar.
Jag är gift och min man tjänar bra, bättre än en dramatenskådis i alla fall. Det svåra med vårt förhållande är att vi aldrig kan bli jämställda i vår relation. Min ekonomi är ungefär 2/3 av hans och det blir skevt på flera sätt. Bland annat har jag mer tid över då jag jobbar deltid. Jag förväntas därmed att hinna mer saker. Att min energinivå är lika hög (antagligen) som min mans eftersom jag endast kan jobba deltid är ointressant. Jag pusslar ihop dagistider, fritidsaktiviteter och matlistor. Det är en bit som diskuteras (läs bråkas om) flitigt. En annan är att det är jag som till stora delar sköter inköpen. Saker kostar som bekant pengar.
Efter flera år med känslan av att aldrig ha pengar över, skaffade vi gemensam ekonomi. Det betyder att vi har vars ett Visa-kort till samma konto och ett gemensamt räkningskonto. För min del betyder det att jag vet vad för pengar jag har över varje månad. Det är inte mycket. Jag har 1/3 av min skattade inkomst kvar helt enkelt. Dessutom måste jag spara pengar och tänka på framtiden.
Jag klagar inte. Jag klargör. Jag är inte fattig. Jag har en bostad. Jag kan köpa vilken mat jag vill utan att fundera om pengarna ska räcka eller ej. Jag har råd att äta ute om jag får lust. Det ekonomiska är inget gigantiskt problem, ändå blir det diskussioner hemma.

Med en anklagande blick på mig säger han att vi har för höga utgifter. Han säger att vi måste spara. Han säger att han alltid får betala in extra till räkningskontot. Ändå har han dubbelt så mycket pengar kvar på sitt konto varje månad än vad jag har. Vid varje månadsskifte då det är dags för räkningarna sätter sig maken framför datorn och suckar. Högt. Han river bland räkningarna. Räknar på el-utgifterna. Funderar över hur jag kan göra av med så mycket pengar till mat, kläder och annat.
Alltsomoftast påbörjas det där räkningsskötandet vid en felaktig tidpunkt. Alternativ ett, för sent på kvällen, han är trött och grinig. Alternativ två, för tidigt på kvällen, vår dagiströtta dotter studsar omkring och stör honom konstant, han är trött och grinig. Alternativ tre, tidigt på morgonen, alla är uppe men stressade för vi ska komma iväg i tid och han är trött och grinig. Jag börjar misstänka att det är räkningsskötandet som gör honom trött och grinig.
Eftersom vi har blivit trötta ska vi i höst ut på en resa liknande den här. Jag undrar om den räkningen kommer att orsaka en grinig make?

Det här med bloggande.

2009-08-09T16:09:00.003+02:00

Idag har jag läst mellan 5-10 bloggar. Jag har känt en viss idétorka hos mig själv och funderat om jag ska fortsätta, men när man läser andras tankar och formuleringar växer glädjen över att få ta del av andras skriverier. Då blir man inspirerad.
Jag påbörjade för ett tag sen en liten historia om förändringar som betytt något för mig. Kom av mig och tappade skrivarinspirationen och den röda tråden. Ska försöka hitta den igen och tråckla vidare.
Just nu så har mitt bloggande tappat en del fart till fördel för twitter och facebook. Jag småbloggar mest hela tiden men i kortform och orkar inte forma långa tankegångar.
Har upptäckt spotify nu och lyssnar återigen på musik och blir nostalgisk.
Kan bara konstatera att det finns så mycket bra på nätet. Det är härligt att få ta del av det.

Turism

2009-07-24T06:07:00.006+02:00

Har ni tänkt på en sak? När vi svenskar åker till ett annat land, i alla fall i Europa, får man hjälp. Man kan stå där med sin karta och fundera om det var nästa höger eller vänster för att finna vägen till hotellet, det dröjer aldrig lång stund innan någon lokalinvånare stiger fram och frågar om de kan hjälpa till. Ibland kan de inte samma språk som vi, men det går ändå att hitta ett gemensamt språk. Handrörelser, gester och allmänt viftande med bestämda fraser gör att man vet någorlunda hur man ska ta sig vidare. Och vi blir alltid glada och tacksamma.
När hjälpte du en turist i Sverige senast? Just det. Du gick förbi, eller hur? Han stod där med sin karta och såg vilsen ut, men du hade inte tid, eller kände att du kanske inte visste hur du kunde hjälpa till, eller till och med känner dig så ringrostig på engelska att du trodde det skulle bli pinsamt. Det värsta vi vet är att det blir pinsamt. -Tänk om jag nu erbjuder min hjälp på min kassa engelska och så vet jag inte ens hur han ska gå. -Tänk om jag inte förstår vad han säger.
Och det tänker vi. Det tänker jag. Tänker inte du det?
-Det är konstigt sa min internationella kompis, att folk tänker så, ni är ju så bra på engelska här! Men just det, jag har själv inte hjälpt en turist i Sverige på länge, jag går också förbi.

En annan sak med turistsäsongen i år, är den svaga kronan. Många svenskar oroas av varsel och vågar inte ta sig utomlands, samtidigt väller det in tyskar, danskar och andra européer som vill uppleva den svenska sommaren. De har spenderbyxorna på minsann. Vad gör vi? Blir vi glada? Nä! Istället görs teveinslag om de stackars danskarna som går på knäna för att svenskarna inte besöker deras campingar eller nöjesparker. Ja, det är ju himla synd om danskarna som har en stark krona så att svenskar, tyskar och till och med danskar väljer Sverige framför Danmark.

Kan vi inte glädjas åt att så många vill besöka vårt land? Nu när det går ner i alla branscher är det dags att stärka den positiva tron på turismen. Det är en stor intäktskälla till det svenska samhället och kanske(?) den enda branschen i Sverige på frammarsch just nu. Vi måste förstå att turismen är viktig. Vi måste ta hand om turisterna. Det är dags att sluta gå förbi killen med kartan nu! Det är inte pinsamt att hjälpa en turist. Det är bra för ekonomin.

Del 2, Någon som tror på mig.

2009-07-06T11:51:00.006+02:00

Ja, nu blev jag inte biolog. Jag kom helt enkelt inte in på den utbildning jag ville gå. Blev tredje reserv efter första intagningen. Borde kanske ringt och tjatat för att se om jag hade kommit in, men gjorde aldrig det. Istället drog jag iväg till den stora Studentstaden för vidare studier. Där fortsatte jag att läsa med varierat resultat. Vissa kurser var underbara och kul, andra svåra och lite knepiga. Gjorde en del omtentor ska erkännas.

Jag funderade över min kropp och tyckte den inte fungerade som den skulle och gick då till studenthälsan, där fick man träffa en doktor som genast skickade en remiss vidare till det stora Sjukhuset och Specialist. Han visste vad han talade om, det gjorde han. Jag hade inte förut träffat en så säker och självklar läkare med karisma och pondus. (Läs snygg också.) Han gav mig två alternativ. En spännande operation eftersom han forskade i detta ämne var Alternativ Ett. Visserligen med titthålskirurgi, men ändå. Alternativ Två kunde jag göra själv. Han föreslog att jag skulle gå ner i vikt helt enkelt.
Blicken han gav mig var stabil och den sa att det var enkelt att gå ner i vikt. Jag hade aldrig funderat på att gå ner i vikt innan. Bara tänkt att det var jobbigt med kläder och trivts med mig själv i övrigt.

Så jag gjorde det. Stegade iväg till Väktviktarna och skrev in mig. Hittade en föreläsare som lät mer som en predikant än en viktkonsulent. Det var bra där. Det gick lätt. Jag blev smalare. Tränade samtidigt regelbundet. Tog omtentor.
Resultat fick jag så det hette duga. Både att jag kroppsligen blev bra och rätt snygg till slut. Men eftersom jag var student med fokus enbart på mat, studier, träning så gick allt som en dans. När mitt studieprogram var slut, var alla poäng tagna. Min examen var klar. Jag gick ut i arbetslivet med tillförsikt. Första egna lägenheten. Första jobbet. Och tillgänglig att bli älskad!
Vilken sommar det var!

Del 1, Ung och vilse.

2009-07-01T01:52:00.000+02:00

När jag gick gymnasiet hade jag stora planer. Jag skulle läsa vidare. Bli något. Tjäna pengar. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Det blev något tuffare än jag hade tänkt mig. Lärarna var inte de bästa, men visst fanns det några hyggliga själar. Jag tappade fart. Och hängde inte med. Orkade inte bry mig om alla ämnen. Min mattelärare gav mig två alternativ i slutet av andra året: Gå kvar terminen ut och få en etta i betyg (Ja, det var så länge sedan.) eller hoppa av skolan och göra något annat ett tag. Båda skulle resultera i att jag skulle få läsa om andra året med chans att förbättra mina betyg, om jag ville/orkade/kunde.

Jag hoppade av gymnasiet och blev arbetslös. Detta var på den tiden arbetsförmedlingen inte bara var ett kontrollorgan. Jag fick nämligen gå på kurs. Lära mig att söka jobb. Ringa på deras telefoner. Skicka ut slumpvisa meritförteckningar och bli fejkintervjuad av andra arbetslösa. Av detta blev inget jobb, däremot fick jag en praktikplats, inskolningsplats hette det då, på kommunen. Det var det bästa som kunde hända mig.

Jag fick jobba för en forskare som brann för sitt yrke. Hon hade hoppat på olika utbildningar innan hon förstod vad hon skulle bli. Jurist? Nä. Journalist? Nä. När hon låg sjuk i sitt studentrum och studerade väggmöglet insåg hon att det var biolog hon skulle bli. Hon blev limnolog. Och då tänker du, jaha gott om jobb för sådana? Nej, det kan man ju inte påstå, men det är inte det som är poängen här.
Det var det roligaste jobb jag någonsin haft. Fantastiskt varierat och lärorikt. Jag fick var med biologen på vattenexkursioner med båt och fiska alger (hon är algforskare) och sedan preparera proverna för att skicka vidare eller själv analysera dem på labbet hos vattenverket. Fatta det! Ett riktigt labb! Inte bara räkna molekylvikt och destillera alkohol. Dessutom tog jag resultaten och gjorde grafer på datorer. Jag fick till och med min första bärbara mac (att låna). Vi kollade på algerna i labbet, matade möss för att se hur giftiga de var(LD50) och satte sedan samman allt till ett resultat.

Att vara en skoltrött 18-åring och komma ut ur skolan till en så varierad och lärorik arbetsplats är få förunnade tror jag, men det gav mig ny energi och en vilja att fortsätta att studera. Jag förstod att det inte var kört. Alltså, det går att byta väg. Jag hade enkelspårigt tänkt ut en bana som ledde till en återvändsgränd. Jag kom inte framåt. Till hösten gjorde jag om andra året på gymnasiet, det gick betydligt bättre. Jag kom dessutom på en lösning. Byta skola. Den där skolan jag harvade första åren var inget vidare. När jag bytte blev det en helt annan nivå på lärarna och dessutom var min energi på topp för att få godkända betyg och kunna läsa på högskolan.

Jag hade ett mål. Jag ville bli biolog.

Förändringar

2009-06-25T05:29:00.003+02:00

I mitt liv finns några milstolpar. Det var saker som gjorde att jag hamnade där jag är idag. Det är sådant som påverkat mig positivt och fått mig att ta steg framåt istället för att gå åt fel håll. Om jag nu ska analysera detta, kan man säkert tänka sig att det kunde ha blivit annorlunda. Jag kunde haft ett annat yrke. Kunde varit gift någon annanstans. Kunde till och med inte funnits längre.
Jag finns. Jag lever och jag är relativt lycklig, lugn och trygg.
Idag ska jag börja fila på tre inlägg. Det är stora förändringar som påverkat mig i min riktning och min vilja att komma vidare i livet. De två första tror jag kan gå lätt att skriva. Det sista är känsligare. Eller så har jag fel.
Jag ska ta mig tid att göra det här. Tror att det kan vara bra för mig.

Blogg-idéer

2009-06-25T05:14:00.003+02:00

Har just nu ett flertal idéer som snurrar i mitt huvud. Jag börjar förstå de där bloggarna som kan skriva flera inlägg varje dag.
Det kanske jag också kan göra. Ska bara få tid att sätta mig och tänka till och låta tankarna/idéerna mogna, alternativt kommer jag att glömma bort dem som löjliga infall efter ett tag.

Idag tänkte jag...

2009-06-23T05:38:00.003+02:00

bli en bättre mamma.
Varje gång jag ser på min dotter tänker jag på hur orättvist livet kan vara. En del verkar vara underbara stödjande föräldrar, medan andra slåss för att ens försöka få ett barn. Jag bara blev med barn.
Då kanske du tänker; Hallå! Hört talas om blommor och bin, eller sov du igenom skoltiden?
Jo, jag visste att det kunde bli så, men eftersom jag har varit hos en endokrinolog en gång i tiden, då min mens var totalt oregelbunden och sällsynt och då fått förklaring att jag har PCOS som gör min ägglossning sporadisk och kopplad till min vikt, trodde jag inte det var något större problem.
Nu blev det inget problem egentligen, mer en förskjutning av saker och ting. Dottern är underbar. Hon är älskad, men verkar ha knepiga föräldrar.
Idag ska jag inte bli arg på henne.
Jag ska inte skrika högt åt henne.
Jag ska inte bråka med henne.
Jag ska lirka. Diskutera. Bestämma. Få saker att verka kul och spännande. Till och med att gå på toa ska funka.
Det är mitt mål. Undrar hur det går?

Nederlag

2009-06-10T11:01:00.002+02:00

Jag kan egentligen inte sätta mig in i detta ämne eftersom jag inte har drabbats. Men det gör ont i mig. Det handlar om min vän och kamrat sedan skoltiden.
Hon träffade kärleken. De flyttade ihop. De blev med barn. Det blev slitage som det kan bli som småbarnsförälder. De skaffade ett barn till. Det gick i kras.
Hon lämnade honom av diverse anledningar. Hon har säkert rätt i alla påståenden. Hon är min vän och jag tror på hennes version, så klart.
Bråk om vårdnaden. En elak slitsam tvist som tagit musten ur henne. Ur henne! Hon som alltid varit stark. Ensam. Segt virke. Stolt.
Barnen har varit viktiga. Hon har haft idéer och funderingar över hur man ska vara som förälder. Försökt lösa problem med diverse pedagogiska metoder. Alltid i ett gott syfte. Ett stort modershjärta.
Nu har det blivit ännu mer problem. Barnen har mått dåligt av att byta hem en gång i veckan. Så pass dåligt att hon, min vän på fullt allvar överväger att låta barnen bo hos pappan.
Jag kan inte tro att det händer. Denna starka kvinna vars barn betyder allt.
Det är ett nederlag.

Det får inte hända.

Barn repar sig. Barn växer. Det är väl de vuxna som ska ta ansvar för att gå vidare? Att se till att barnen får stabilitet och trygghet, trots att mamma och pappa inte bor tillsammans.

Jag förstår inte. Det gör ont att se min vän må dåligt. Jag vill ha henne stark, stolt och lycklig igen.

Dagens outfit.

2009-06-02T06:44:00.004+02:00

Det har i modebloggvärlden varit populärt att fota sig själv och sen lägg bilden i sin blogg. Ska jag göra samma sak? Nä, det är ingen idé. Dagens outfit kommer att vara: Tada! Jeans och t-shirt. Ännu en gång. Typ mina basplagg. Om jag ska vara fin har jag en ny top + jeans. Jag är verkligen bra på att klä upp mig. Eller om jag är i min stuga och rensar ogräs: Då har jag en lortig top+jeans. Alltså mina variationer är oändliga. Så länge det innebär jeans och t-shirt.
Igår bar jag en lortig top och shorts! Solen stekte och jag fick äntligen ordning på mitt lilla trädgårdsland. Nu återstår att rensa resten av ogräset. Det vill säga hitta jordgubbarna som finns någonstans i allt det där och mina långa fina rabatter med diverse rosor och pioner någonstans...

Och lågtrycken ska dundra in. När ska jag rensa dårå?

Vad står piratpartiet för?

2009-05-29T11:39:00.002+02:00

Den frågan ställde svågern.
Min man svarade:

-Låt mig va, lämna mig ifred och sluta glo!

Helt lysande sammanfattat. Låt mig vara när jag fildelar. Lämna mig ifred och försök inte styra hur jag surfar och vilka sajter jag besöker. Och sluta för-in-i-helvete övervaka allt jag gör!

Det ni, Christian Engström och Rick Falkvinge, ännu en Piratpartist som fattat vad ni talar om.

Jag har röstat nu, men min man har ännu inte fått reda på vilket parti. Det är en rättighet att inte behöva dela med sig av sin politiska åsikt.

-Halloj maken! Du kan sluta tjôta nu. Jag kommer inte att berätta.

Dags att rösta!

2009-05-24T20:15:00.003+02:00

Jag måste ta ställning för mänsklighetens fortlevnad det snaraste i följande.

EU-val
Semesterplaner
Färg inför sommarens renoveringsprojekt (lilla rummet i stugan)

Frågan är vilket som ska prioriteras? Högst på min lista hamnar förstås semesterplaner, men de andra är tätt efter i viktighet. Framförallt om det här hemmet inte ska förvandlas till ett piratskepp på drift.... Hugaligen.

Eller som maken sa häromdan, när han röstat: -Arrg!

Så ung och redan skadad.

2009-05-22T21:56:00.003+02:00

Min flicka kom hem från dagis och jag frågade hur det hade varit under dagen. Hon började storgråta. Jag visste att hon skulle besöka sin skolklass inför hösten på morgonen och frågade hur det hade varit där. Hon grät ännu mer.
-Hände det något där?
-Jag vill inte gå i skolan.
-Jo, klart du ska gå i skolan. Vad hände?
-Nä, det vill jag inte. Vill va med pappa.
Det visade sig efter en stunds samtalande familjen emellan, att tösen gått till en grupp barn som hon trodde var hennes klass. Sen gick gruppen iväg. Min tjej följde glatt med. Efter en stund rusade hon tillbaka storgråtande till framsidan av skolan där hennes riktiga klass befann sig. Hennes blivande lärare tröstade henne. Det hjälpte inte. Hon var ledsen resten av dagen. När de frågat senare på dagis vad som hänt, grät hon bara och hulkade fram brottstycken som ingen förstod.

För första gången i sitt liv skämdes hon.
Hon förstod att hon hade gjort fel.
Skolbarnen i den andra klassen hade skrattat åt henne.

Nu är hon skadad. Och ledsen. Och vill inte gå i skolan. Och jag gråter inombords. Jag minns när skolbarnen skrattade åt mig i skolan första dagen. Och dagen därpå och i evigheters evighet.

Idag

2009-05-18T10:52:00.000+02:00

Tog en morgonpromenad innan frukost.

Att blogga

2009-05-12T22:47:00.003+02:00

Jag försöker bli bättre på detta. Har läst Mymlans tips på aftonbladets blogg, men orkar ändå inte länka som sig bör i väluppfostrade blogg-Sverige. Man ska använda rss och bloggtopplistor, räkna besökare, skriva in samtliga länkar till där man finns. Och så vidare.
Dessutom ska man väldigt gärna pusha för ett ämne som är populärt hos storbloggarna. För att öka läsarantalet ska man twingla och blogglänka först på knäppa nyheter.

Detta gör inte jag. Det är bara att konstatera. Jag är kass.

En rolig nyhet är att jag bakat rabarberpaj idag. Den blev rätt god. Årets första dessutom. Frågan om jag ska göra saft eller mer paj i veckan infinner sig?

Jag har till och med myst i stugan idag. Rensat ogräs med dottern, letat maskar och konstiga kryp, sett maken klippa gräset. Trädgårdsarbetet var rätt bra lisa för själen. Kom på att det var därför jag skaffade stugan. Ska göra om det senare i veckan.
Trädgården får mig att må bra.

Medias hierta?

2009-04-30T00:13:00.002+02:00

Funderingar i mitt huvud: Så aktuellt. Gammelmedia försöker hålla sig flytande. Upphovsrätt. Vem ska ha betalt? Vem är konstnär? Han som gjorde statyn eller han som satte på cyklopet?

Resa bort och hem igen.

2009-04-29T23:36:00.005+02:00

Befann mig i landets huvudstad i helgen. Det var trevligt. Det blev ganska oplanerat och kul. Men eftersom jag är en lagom nöjd, lagom svensk (eg skåning), lagom snygg och lagom gammal dam(?) måste jag komma mig för att klaga. Allt enligt den svenska missnöjes-modellen.

Måste X2000 luta så? Jag blev åksjuk.
Hallå hotellet! Ni kan inte kalla er ett första-klass-hotell om ni inte har en omelett-kock! Färdigplättar från Findus räknas inte som första klass.
Måste det vara så långt till tunnelbanan när man bor i Gamla Stan?
Vem hittade på kullersten?
Varför vill alla åka till Waldermarsudde på lördagar?
Varför heter det Kungsträdgården? Där finns bara asfalt och grus och lite körsbärsträd.
En guldpeng för att gå på toa i Gallerian är rena rånet!
Varför är det så mycket turister vid högvaktsavlösningen vid Slottet? Är detta återstoden av Sveriges samlade armé?

Okej, man kanske ska hålla sig hemma då. Men faktum var att de flesta Stockholmare vi stötte på var både snälla och hjälpsamma. Jag blev riktigt förvånad. Till och med busschauffören var trevlig!!!
Ja och sen var faktiskt det mesta andra vi gjorde kul, maten var god (godkänd åtminstone) och vädret var helt underbart.

Ökat intresse för Piratpartiet.

2009-04-22T12:02:00.006+02:00

Efter fredagens domslut i Piratebay-rättegången ökade intresset bland många för integritetsfrågor som över en natt. Även jag började fundera. Piratpartiets medlemskurva gick spikrakt uppåt för att landa runt 34000 medlemmar när helgen var slut. Helt otroliga siffror.

Jag försökte tillfredsställa mitt intresse genom att besöka en serie föreläsningar på Chalmers om just upphovsrätt och övervakning.

Det var ganska intressant. Flertal i salen var klädda i figurnära lila t-shirts med piratparti-logga. (Inte speciellt klädsamt på kroppar gränsande till viss korpulens.) Min man skulle smälta in i mängden lätt som en plätt dock. Jag drog till en början upp medelåldern i salen, men efter hand trillade mer och mer vanliga personer in. Fler som jag. Fundersamma, nyfikna och lite oroliga över vad som händer i vårt land. Det märkte inte föreläsarna. De fortsatte att tro att de flesta var väl insatta i alla dessa frågor om integritet och upphovsrätt. Vilket gjorde vissa föreläsare lite avancerade, men ett par var helt ok.

Det mest oroväckande var att man kände sig väldigt övervakad. (Som om inte kameran på spårvagnen, mitt månadskort på vagnen, glassen i kiosken köpt med visa-kortet var övervakning nog.) Det fotograferades flitigt samt sändes ut på bambuser samtidigt. Obehagligt.

Det mest konstiga var nog inte föreläsarna i sig, utan initiativet som Christopher Kullenberg ordnade med att filma hela efterfesten på Bambuser. Varsågod, 4 timmars dunka-dunka med öldrickande pirater. (Jag var inte bjuden, kan jag säga. =0))

Snart är det eu-val och det skulle vara väldigt intressant om alla 34000 personer faktiskt röstade på piratpartiet. Vad skulle regeringen tänka då? Jag hoppas att många inte blir soffliggare som jag tror att jag var i den senaste eu-valomgången (kommer inte ihåg faktiskt), men har ändock röstat i stort sett samtliga val sedan jag var arton. Blir dock svårare och svårare att förstå för varje gång varför jag röstar och om det verkligen gör någon skillnad. Känslan av pest eller kolera infaller sig.

Uppdatering: Rättat stavning i titeln, dessutom tog herr Kullenberg bort sin fina film från Bambuser. =\

En dötrist påskhelg!

2009-04-14T20:03:00.004+02:00

Det kan låta som om jag är missnöjd nu. Delvis kanske. Det känns som om jag slösade min långhelg med att besöka drejare, målarkluddare och ulltovare Skåne runt. Jag borde stannat hemma. I min kolonistuga. Grävt. Vattnat. Rensat. Burit grus. Städat. Istället bilade vi runt i landskapet, tittade på kossor i Brösarps backar och käkade glass i Simrishamn. Vilket slöseri!

Det var lugnt, soligt och härligt hos släkten med mycket god mat. Vackraste vitsipporna lyste i bokebacken och dotterns ögon gjorde det samma när hon plockade fina buketter.

Att leta påskägg, äta sill och lata sig, är ganska dötrist för en del. Lycka för mig.

Ipred--->Jan Guillou

2009-04-03T10:28:00.004+02:00

Jag har konsumerat Jan Guillous ljudbok på ett sådant sätt att han ej direkt har fått betalt. Jag har lånat boken av en kompis vilket Janne tidigare sagt i en chat i Aftonbladet är helt ok.

Detta ledde faktiskt till att jag ville har mer. Jag ville veta hur det gick för Arn och hans släkte. Den där boken var bra helt enkelt. Nu äger jag ytterligare två böcker av Janne.
Jag har sett filmerna dessutom. (De var inte speciellt bra däremot.)
Poängen är som den mesta forskning har visat. Om man delar med sig av material (fildelar) blir fler intresserade. Intresset ökar. I alla fall hemma hos mig.

Min man var vansinnig. Detta var samtidigt som Janne fortsatte att med Liza Marklund i kör skriva att fildelare är tjuvar och borde brännas på bål. Han ville bränna Jan Guillous böcker på bål, som många andra vill/gjort/ska göra snart i PP-världen enligt kommentarerna.

Så första april 2009. Han är först ut med ett gäng andra författare, bland annat Leif GW (!) att sätta åt tjuvarna, Nu ska de om inte brännas, få det hett om öronen...

Det där med Ipredia är inte en alls dum idé.

Billig=bra?

2009-04-03T10:21:00.004+02:00

Hörde att inköpspris på en läkemedelskopia på blodtrycksmedicin var 1,25 kr för Apoteket. Såldes sedan för 32 till kunden.

Alltså, hur kan man producera medicin till ett så lågt pris? Kvalitetssäkring, transport och förpackning kostar väl? Jag fattar inte.

Övervakningssamhälle- ja tack!

2009-03-28T16:41:00.003+01:00

Jag säger ja, om det för mig innebär att jag lättare kan övervaka min dotter och hennes umgänge.
Det talas idag om att nätmobbningen öka bland barn och unga pga mobiltelefoner. Jag kan bara hålla med Emma på opassande. Oavsett hur man mobbas, tar man väl med det hem. Det nya sättet är förstås att sprida pinsamma bilder på nätet. Lämna ut telefonnummer till en retad tjej med falska löften om sex då fortgår mobbningen av sig själv, utan att den som startade det hela behöver göra mer.

Jag kommer självklart att skaffa mobil till tösen när det är dags. Hon kommer att ha en riktigt bra telefon med bra kamera. Vi ska lära henne alla funktioner ordentligt.
Framförallt kommer den har inbyggd gps, så vi kan se exakt var hon befinner sig. Inte bara mellan vilka två master hon befinner sig utan exakt.

Det dröjer minst tre år innan vi ska ge henne sin första mobil, men det är ingen idé om vi inte kan använda den. Kolla vad hon gör, synka hennes kalender osv.

Ja, jag erkänner, övervakning är bra om det gäller att skydda mitt och de mina. Andra saker att övervaka är vår stuga och bilen med larm som berättar när det händer nåt via sms.

Groupie-genen

2009-03-24T22:47:00.003+01:00

Jag har den. Det har jag insett.
Med tanke på att förra veckans blogghändelse var Liza Marklunds krönika om den "stackars" musikgruppen Stockholm Stoners kan man tro att även hon har den.
Den så kallade groupie-genen känner man av när någon tar fram en gitarr.
Han behöver inte vara speciellt snygg.
Han behöver inte sjunga speciellt bra.
Han behöver bara kunna det första ackordet på The house of the rising sun.
Lars Demian funkar också eller Eric Clapton.
Man bara vill ha honom. Oavsett omständigheterna. Det hettar till i kroppen. Kinderna blossar.
Blicken. Händerna. Gitarren.

Insåg det inte när en kompis som spelar i ett bluesband tog upp sin gitarr. Men det var oerhört bra och samtliga symtom uppstod. Insåg det däremot när en av makens vänner tog upp gitarren och började spela Lars Demian. Samma symtom, helt utan anledning. Poletten ramlade ner.

Nu ska jag vara snäll mot dessa två herrar. Båda ser hyfsat bra ut och spelar framförallt gitarr inte helt utan begåvning. Men utan gitarr-ingen gnista. Det är bara groupie-genen som vill ha dom...

Min favoritfilm på Hagabion nu

2009-03-24T12:54:00.003+01:00

På Hagabion går just nu en underbar film jag såg på förra årets filmfestival. Lars and the real girl.

60 pix är den väl värd och lämnar en behaglig känsla i magen när den är slut.

Vilse i pannkakan?

2009-03-20T13:08:00.005+01:00

Eller svårt att hitta? Använd GPS! Funkar jättebra, fast man ska nog fundera över vilka genvägar som är möjliga...
Tror att vi kan hitta hem till totalt tre av våra vänner med hjälp av denna. Resten har adresser som inte går att hitta med vår Tom-tom. Vi vet var de bor så det är inget större problem. De flesta problem är däremot när väghastigheterna visas fel i gps:en och därmed får jag anta att den valda vägen blir fel. När man bett om den snabbaste vägen stämmer det helt enkelt inte om min lilla gizmo tror att vägen är 50/70 hela sträckan och inte 90/110 som den varit de senaste FEM åren!
Ja, vi har testat allt. Vi kör uppdateringar, bytt till snabbaste minnet den klarar av. Kollar att den hittar de senaste satellitinställningarna osv. Faktum kvarstår; Den tror hela tiden att Tingstadstunneln är bästa vägen! Nu ska vara vägarbete där hela sommaren, men det tar inte gps:en hänsyn till...
Tack älskling (maken) för en fin julklapp förr-förra året! Gillar ändå hitta.se bättre med kartor eller motormännens vägatlas bäst.

Bonus-cheferna generösa.

2009-03-14T23:40:00.002+01:00

Not! De fick 17 miljoner på AMF förra året, generöst nog har de gått med på att betala tillbaka, låt se....50 000 + 1,3 miljoner + 419000 kr. Det blir 10 % som återbetalas till bolaget och 90 % som behållits av dessa chefer. Verkligen verkligen generöst.

Utsatta barn.

2009-03-08T19:48:00.003+01:00

Hemskheter får vi läsa om dagligen. Det mest berörande är när det gäller barn. De senaste dagarna har de haglat över oss. Barnläkaren och misstänkt barmhärtighetsmord, våldtagen flicka i Brasilien vars släkt och läkare blir bannlysta av den katolska kyrkan samt praoeleven som våldtog tre flickor på dagis.
Man blir rädd. Rädd för att det ska hända här/oss/nära mig.
Samtidigt tänker jag som så.

När blir det fel (enligt Lex Maria) inom vården? Jo, efter lång tid med hög arbetsbelastning, bristande resurser och utbränd personal. Vilka drabbas av felen då? Jo, oftast samma klick människor som är mycket sjuka.
Ta barnvård till exempel. De flesta barn är väldigt friska och besöker läkare sällan. Risken att något ska hända dem är ganska liten. Däremot vårdkrävande patienter som drabbats av allvarlig sjukdom eller skada, använder stora resurser av sjukvården och därmed ökar risken att just de ska bli drabbade av felbehandling.

Över hela världen finns religion med extrema inriktningar, varav den mest spridda antagligen är katolicismen. Denna kyrka som styr stora delar syd- och mellanamerika med inflytelserikt prästerskap, gärna med nära kopplingar till politiken. Att bannlysa en 9-årig våldtagen flicka som antagligen inte gjort mycken ond gärning i sitt liv och istället förlåta en pedofil som våldtar sin styvdotter är i sanning absurt. Vad annat kan man förvänta sig av en kyrka som i långa tider skyddat sina egna pederaster?

Praon till sist. Skulle det kunna hända här? Nära mig? Min flicka? Ja, så klart. Är det inte lite läskigt att man lämnar bort sina barn till främmande vuxna dagarna i ända?
Nu hoppas jag att min flicka har det bra där hon är. Att hon får bra tillsyn av pålitliga vuxna. Det känns bra. Det känns rätt. När hon ska börja skolan, då är min oro desto större.
Hennes skola kommer bli väldigt stor från år 0-9 vilket innebär ett stort spann med åldrar och barn som lär sig skit av varandra. Har redan nu hört henne berätta om skolkillen som tog stryptag på dagiskompisen. Var har han lärt sig det tro? Dagisfröken såg detta direkt och sa ifrån. Ändå har jag hört dottern berätta detta och så klart reagerat. Hon förstår helt klart att detta inte var bra att göra. Frågan är om det kommer hindra henne från att göra det på någon annan. Jag ska ju inte direkt jämställa detta med de stryplekar som det har skrivits om i media. Det verkade mest vara två barn som bråkade. Men man kan inte så noga veta. Det känns obehagligt nog ändå.

Helst skulle jag vilja bädda in flickan i tjockt fluffigt lager med skydd från allt elakt i världen och samtidigt ge henne en god uppfostran där man tar hänsyn till varandra och även visar framfötterna.
Jag har inte riktigt all tid. Jag har bara tid att vara förälder, inte pedagog. Skattepengarna ska klara resten.

Föga förvånande...

2009-03-05T12:34:00.004+01:00

Igår kom Peter Sunde ut som miljöpartist.

Gammelgäddan spydde sin galla över bloggarna i kulturprogrammet Babel.

Mymlan var samtidigt lysande.

Gammelmedia hittade vinklingen med gatstenen utanför baltiska hallen, sent omsider.

Min befarade stundande influensa var magkatarr(!). Hurra för protonpumpshämmare.

Alla vill va med!

2009-03-04T11:14:00.003+01:00

Hittade en statist-hemsida. Där kan man anmäla sig som statist och förhoppningsvis få lite roliga extraknäck. Sida upp och sida ner med glada leenden då tjejer/killar/damer/herrar och barn finns. De flesta är normala, snygga, och lagom. Är det vad alla drömmer om? Att få synas. Att få vara med?
Jag skulle delta i en filminspelning en gång. Det är eeh tja en sex år sedan nu och budget på film var ungefär noll. Killen skulle använda oss statister för att dansa i en barscen. Jag väntade och väntade. Ingenting hände. Jo, de sminkade alla viktiga skådespelarna. Den snyggaste skådespelerskan som inte var rädd för att visa hud, henne tog de på en stringtrosa och snygga chaps, sedan sminkade de henne grön(!). Ganska onödigt att visa rumpan då. Till slut gav jag upp och tröttnade och tog spårvagnen hem. Flesta statisterna bestod av chalmerister som var med i startrek-klubben eller rollspelare. Inte så många tjejer med andra ord.
Det visade sig sedan att pengarna tog slut och ett bolag köpte upp rättigheterna till filmen, så den blev aldrig av denna Mutant-film riktad mot den tyska marknaden. Tragiskt va?
Regissören Jonas Wolcher gav inte upp, han fortsätter att filma och lånade senast i höstas vår kolonistuga till en scen i hans nästa film Dragonetti. Här finns en trailer. Hoppas några gillar den.
Jag kan säga att det var rätt trist att vara statist, när jag faktiskt inte ens orkade vara det. Då blev det bättre att låna ut vår stuga, så slapp vi vara med. ..

Lex-Filippa?

2009-02-28T09:51:00.006+01:00

Att chefer och medarbetare kan bete sig okänsligt när de diskuterar kollegor eller andra medmänniskor har vi väl misstänkt ibland. Filippa i Höganäs fick det dessutom inspelat på sitt mobilsvar då chefen inte var kompetent nog att stänga av sin mobil efter att sagt sitt meddelande. Då fortsatte chefen prata skit om Filippa med sin kollega. En lokal folkstorm har uppstått. Chefen ska jobba kvar och Filippa går kvar på Utvecklingscentrum.
Hur ofta gör vi övertramp? Hur ofta säger vi något nedsättande om en annan person utan att tänka oss för? Kanske för ofta. Det gamla ordspråket: Man får tänka vad man vill... är inte att förakta. Chefen förklarar detta med att de ventilerar och försöker diskutera fritt. BS vill jag kalla det.
Vi ventilerar på vår arbetsplats. Oftast i frustration och irritation över olika saker. Men även positiva situationer försöker vi dela med oss av. Filippas situation var varken upprörande eller frustrerad. Det var enligt tjejen ett positivt och lugnt möte. En annan sak hade det hela varit om de bråkat och blivit förbannade på varandra och helt enkelt inte kommit överens hur de skulle hjälpa Filippa.
Tänk efter lite nu, hur beter DU dig på din arbetsplats?

Att vara sjuk

2009-02-27T09:36:00.003+01:00

..och ändå gå och jobba. Undrar hur många som gör just detta? Jag valde att vara hemma en dag extra, för att mina medmänniskor inte ska behöva drabbas. De flesta jobbar nog ändå. Biter ihop, kämpar på, känner energinivån på minus och sen blir folk/kunder/kollegor missnöjda med resultat, servicenivån eller bemötandet. Inte konstigt. Många är rädda nu när det är lätt att bli arbetslös och hårt att få ersättning eller svårt att få ett nytt jobb.
Vad du än gör, bränn inte ut dig!
Det är ditt eget ansvar.
Du måste ta hand om din kropp.
Lyssna inåt på dina signaler.
Köpa ett avslappningsband.
Träna regelbundet.
Äta rätt.
Om du inte gör detta, skyll dig själv.
Allt enligt den nya skyll-dig-själv-mentaliteten som råder i detta land just nu.

En nolla

2009-02-26T09:16:00.007+01:00

Vem tror jag att jag är egentligen? Försöker hänga med. Varför twitter och inte facebook? Varför blogg om lite allmänna saker och inte en seriös blogg som diskuterar ett aktuellt ämne eller saker jag stör mig på i jobbet?

1. Kan inte blogga om jobbet. Lite känsligt så där.
2. Vågar inte facebooka igen, det tog för mycket tid av mitt liv, kändes som IRC för 12 år sen.
3. Hänger inte med, men vill gärna veta hur saker funkar.
4. Vill ventilera mina åsikter, även om ämnet inte är på tapeten just nu.

Så är det.
Saker jag gillar:
Color me Katie
Min twittersida
Och att läsa brokep och anakatas uppdateringar från tpb-rättegången.

Hjälten.

2009-02-20T12:20:00.006+01:00

Kan inte låta bli att läsa om TPB-rättegången. Kan någon?
Minns förundersökningen från Arboga, som det blev en mediastorm om. Lögner och smutskastning av TPB i nästan hela mediasverige, där det inte ens var intressant att ställa sakfrågan; Varför fanns bilderna med? Varför valde åklagaren att de skulle bli offentliga.
Mitt i drevet satt Peter Sunde och blev petad i ryggen, kränkt och besviken när han trodde att kanske någon ville lyfta debatten den gången. Läste hans blogginlägg återigen. Man kände verkligen hur besviken och faktiskt skakad han var över att blivit lurad av en ikon, Janne J.
Hittar ett klipp på Youtube som filmades efter debatt var slut och de fortsätter diskussionen i studion. Han ser ganska matt ut. Lite trött. Sorgsen nästan.

Nu, fem månader senare är han nog mer van. Nu vet han att mediadrevet inte går att lita på. Han vet att bloggarna kommer att rapportera från rättegången utan förvrängningar.
Lite är det nog så att han har blivit hjälten. Han satt kvar när han blev påhoppad i teve. Han var rak och tydlig och framförallt betedde sig korrekt.
Det är därför alla vill veta vad han ska säga i TPB-rättegången.

Dagens dumhet

2009-02-17T23:03:00.005+01:00

Satt uppe tidigt imorse. Tänkte att jag skulle försöka få tag i biljetter till Madonnas extrakonsert. Är ingen fanatiker, men hon är en ikon som alltid funnits på listorna.

Var inloggad, valde vilka platser på arenan jag skulle ha. Kollade att det fanns tillräckligt med pengar på kontokortet. Och sen väntade jag...

Fem-i-nio, när det nästan var dags för släppet, kastades jag ut från sajten. Då skulle kön blandas om för att det skulle vara rättvist och lika för alla som ville ha biljetter till konserten. Jag blev sur, men fann mig och väntade snällt. Funderade hur det såg ut utanför Ullevi fem-i-nio. Undrade om vaktmästaren kom ut och såg till att de som stod längst fram blev av med sina platser för att alla skulle ha lika stor chans att få biljetter?

Vid elvatiden var det min tur. Jag kom in på sajten och kunde välja mina platser. Sen fick jag vänta 15-20 minuter. Då berättade sajten att det inte fanns sittplats utan att jag skulle nöja mig med ståplats. Ok, sa jag, och gick vidare till att betala. Nähä, sajten tyckte jag var en ogiltig användare och kastade ut mig.

Jagfick börja om. Försökte igen, med ännu sämre val av ståplats som möjlighet och gick vidare till nästa steg. Medan datorn och sajt-kön tuggade vidare klev jag in i duschen. Det hände ingenting i de 15 minuter jag var borta. Jag hann istället att tänka efter.

Varför ska jag ge 900 kronor för att se en konsert när biljettförsäljaren gör allt för att krångla till det när jag ska köpa biljett? Nej, då ser jag hellre några jazzkonserter eller går på Way-out-west igen. Då blir det garanterat spelglädje och valuta för pengarna.

Alt + F4

Flockdjuret

2009-02-13T10:31:00.003+01:00

Hon har inte riktigt bestämt sig. Hon vet och kan mycket och är inte rädd för att berätta det för alla som vill höra. Framförallt vill hon mycket.
Vill förändra. Vill skapa. Vill göra.
Frågan hon ställer sig är när?
Hon vill inte göra det själv. Då känner hon sig ensam.

Det är svårt att vara människa. Människan är ett flockdjur.

Overpriced and undercooked!

2009-02-10T23:38:00.006+01:00

Dagen till ära var jag och dottern lediga och skulle utforska staden.

Ja, mest skulle jag hämta biljetter till teatern för att se om 'Sista Dansen'. Sist jag gick dit, kunde vi inte höra vad som sades. Jag brukar inte ha några problem att höra punkt.

Vi mejlade och påpekade detta, samt efter att inte fått svar från teatern, la ut klagomålet på ett forum. Fortfarande inget svar. Då frågade jag en arbetskamrat som faktiskt har vissa hörselproblem och har sett pjäsen vad hon tyckte. Hon kände tydligen någon som jobbade där och framförde vårt missnöje. Vips fick vi svar på mejl och löfte om möjlighet att se om pjäsen på nya bättre platser. Ibland är personliga kontakter viktigare än nätet.

I alla fall var det sportlov för en massa Göteborgska barn idag och därmed möjligt att delta i någon kul aktivitet. Vi satsade på biblioteket eftersom det är gratis (skattepengar) och nära Stadsteatern. Där fanns böcker, dataspel och lekhörna, men även några rollspelsnissar som hade intresse i att visa/skriva alvspråk, såsom gud (i detta fall Tolkien) avsåg det. Det var lagom kul. Dottern (och jag) trodde vi skulle få skriva egna språk med runor och annat skumt. Istället pojkar i yngre tonåren som härledde hela citat ur Härskarringen på alviska.

Dagen till ära slog vi även på stort med både ett cafébesök på förmiddagen och ett restaurangbesök på lunch. Oj, vad usel mat det blev!!!

Min rätt var fiskrätt med en risotto som borde gråta av lycka av bli kallad just det. Det var inte risotto utan kornigt ris som inte fått den härliga krämiga risottokonsistensen alls. Pris 85 kronor.

Dottern fick välja ur barnmenyn. Hon valde spagetti och köttfärssås, stor överraskning. Det var inte speciellt mycket mat hon fick. Dessutom gillade hon inte såsen.

Det var grynigt med stora grönsaksbitar och för lite socker i. (Burktomater är sura nuförtiden, om du inte visste det.)

Det mest fantastiska med denna rätten var faktiskt att de har tagit sig tid att använda färsk pasta, MEN inte kokat den tillräckligt länge. Den degiga "torrheten" på pastan var alltför tydlig. Ja, jag smakade så klart på dotterns mat för att ha en åsikt. Pris för hennes mat 74 kronor. Därav titeln på dagens bloggpost. Var är Gordon Ramsey när man behöver honom? Nej, jag kunde inte med att klaga på maten. Jag är ju svensk (tiger).

Restaurangerna på Avenyn ger verkligen Sveriges framsida ett dåligt rykte. Tacka vet jag Falafelkungen som står på Kungstorget och har stans mest prisvärda och goda falafel för endast 30 spänn!

2 outfielders 1 glove

2009-02-07T12:05:00.005+01:00

Läste xkcd.com idag angående base system. Förstod inte riktigt referensen i 2 outfielders 1 glove, men min kära make var snäll nog att förklara. Jag blev helt enkelt bara tvungen att söka på youtube på videoresponses på 2 girls 1 cup. Det kryllade verkligen av dem.

Jag är ett och ett halvt år efter alla andra som upptäckt detta filmklipp! Det ska tydligen vara något väääääldigt äckligt, men jag tänkte; (naiv och nyfiken som jag är) Hur hemskt kan det vara? Min man letade febrilt efter kameran för att filma min reaktion, men jag vägrade låta honom göra det.

När vi väl såg det (Det är ganska lätt att hitta på google.), blev våra reaktioner ungefär som de andra på youtube. Kräkreflex och titta bort från skärmen. Det enda man vill är att stänga av klippet, men det går inte, då måste man se resten. Hemskt, hemskt, hemskt!!!!

Ibland är jag för nyfiken för mitt eget bästa. Jag ÖNSKAR att jag aldrig såg klippet. Och snälla ni som inte sett detta; Gör det inte heller!!!!

Bloggpriser som leder till besökare?

2009-02-03T15:11:00.005+01:00

Har idag undersökt vad vinnarna i det stora bloggpriset har för slags bloggar. Det är liksom inte min grej (ännu), att konsumera 100 bloggar om dagen för att se vad nytt som hänt/skrivits/visas/ventileras. Jag håller mig på min lilla kant i mitt lilla universum. Har en make som gladeligen prenumererar på allt man kan tänka sig, men jag är nöjd med det 10-tal bloggar och sidor som jag trots allt kollar av dagligen.

Det var ju lite komiskt att jag nog bara kände till max två av de nominerade bloggarna, men blev så klart intresserad av att läsa flera idag. Tror inte jag är ensam, besöksstatistiken torde skjutit i höjden för många idag.

Sidor som jag ska besöka igen har uppenbarat sig och det är trots allt trevligt att läsa andras kommentarer till livet och lite till på deras bloggar.

Filmfestival- fortsättning.

2009-01-29T21:17:00.006+01:00

Idag såg jag en världspremiär. Den var bra. Den var svensk. Hoppas jag får se fler filmer av Beata Gårdeler. Detta var hennes långfilmsdebut som regissör. Filmen heter I skuggan av värmen eller på engelska In Your Veins.

Att se film på Draken är alltid trevligt och spännande. Idag var det extra kul eftersom regissör, skådespelare och producent bland andra var närvarande och skulle tala efter visningen.

Det blev lite pinsamt dock. När jag sett filmen, ville jag helst av allt bara hem och krama min femåriga tjej och läsa den utlovade sagan för henne. Jag smög ut efter applåderna, innan filmfolket började tala. Lite snopet för mig och samtidigt en bekräftelse på att filmen berörde mig.

Imorgon ska jag se en film till. Har sett fyra festivalfilmer och har fyra kvar att se innan helgen är över. (Då räknas inte Changeling in.)

Har jag sagt att jag gillar film?

Mörkret faller...

2009-01-27T23:52:00.005+01:00

i salongen. Några skruvar på sig. De flesta tystnar, lutar sig tillbaka och tar ett djupt andetag. Sedan börjar det.
Filmen!

Att knô sig in på Draken en filmfestivalkväll i Göteborg är svettigt, men värt det. I alla fall idag. Slumdog Millionaire förtjänar en Oscar. Den var så bra.

I söndags såg jag en annan Oscar-kandidat: Changeling. Hu, vilken historia och Angelina var behagligt nedtonad. Clintan kan verkligen berätta. Men kvällens film var en fantastisk resa; färgsprakande, rörande, dramatisk och snygg.

Jag älskar bio.

Att resa eller inte resa...

2009-01-12T12:04:00.005+01:00

... det är frågan. Just nu funderar jag om jag har råd, vill och orkar resa bort med min andra hälft. Han är som vanligt ganska negativt inställd, men jag förstår honom. Det kommer att kosta en del pengar. Inte bara själva resan den här gången, utan shoppingen. Vi funderar på London.

Lågprisflyg versus storflyg. Smågnabbig, avgiftsbelagd incheckning versus trevlig sådan. Litet ynkligt hotellrum där vi vet vad vi får för pengarna eller ett dyrare som visar sig vara nedslitet med mögeldoft. Många funderingar när det gäller denna stad.

Jag vill dit. Jag tror det i alla fall. Vet egentligen inte vad jag ska göra där. Vill mest vandra omkring, gå på muséer och i parker. Dricka te med varma scones. Lyssna på jazz. Shoppa underliga engelska sylter med stabbiga kex. Är det värt det? Ska man vandra runt i sin egen stad i stället? Göra samma saker. Kittlar det mina sinnen på samma sätt?

Nytt år - nya tankar och mål?

2009-01-01T23:20:00.005+01:00

Träna mera...är målet. Alltså ofta och regelbundet. Inte sällan och för mycket. I tisdags blev en promenad på 5 timmar lite mycket. Tur att det säljs öl i Danmark. Räknas min lilla promenad som motion eller motverkar ölen nyttan? Ja, inte mycket nytta om man dricker öl, säger en del antagligen. Jag tror snarare ölen gjorde min promenad möjlig. Annars hade jag blivit grinig långt tidigare.

Idag däremot gick vi i medelrask takt en god runda i en och halv timme. Jag hann gnälla som värsta småungen. "Jag behöver kissa! Jag fryser! Jag vill hem! Jag behöver en kopp te!" Jag som till och med hade långkallingar på. När vi äntligen kom fram till spårvagnen fick vi dessutom gå en runda i centrum för att hitta ett öppet kafé. Jag kan säga att vi inte var de enda cityflanörerna denna dag som nästan förgäves fick leta efter öppna fikaställen. Till slut fann vi ett. Inte direkt förstahandsalternativet, men chokladen höjde humöret och toan fick ett efterlängtat besök. Nöjda och trötta tog vi oss hem igen. Använde bakfulledagen vettigt och köpte ingen (!) pizza trots att resten av landet enligt kvällspressen gjorde det.

Juletid- tid för eftertanke?

2008-12-25T10:24:00.004+01:00

Julafton 2008. En betraktelse.
Lång väntan för dottern.
Milt kaos när klapparna delades ut.
Tomten som blev direkt igenkänd av vår flicka.
"Abuela, det är din man som är tomten!"
Kulturberikning av nästa generation i form av Kalle Anka, Karl-Bertil och Viktor Rydberg.
Min mors goda rödbetssallad.
Godis och must i mängder.
Punkt.

En dag kvar till julafton.

2008-12-23T09:26:00.006+01:00

Dagens fundering är om vi ska köpa en gran. Jag vet, jag vet, lite sent, men kanske ändå ska vi köpa en gran. Finns inget som får barns ögon att tindra som en fin julgran. Det kan finnas en i källarförrådet i plast, men antagligen längst in, bakom flyttkartonger, cyklar och gamla datorchassin.

Annars har vi planer. Storslagna planer så klart. Idag ska mycket hinnas med. Fast det viktigaste för mig är att åka och bada. Det är vad själen behöver denna stress-maximerade dag.

Bada, köpa sista maten, pynta, slå in paket, köpa gran, göra köttbullar. Något kommer inte att hinnas med. Vad ska vi ta bort?

Julledigt?

2008-12-19T09:36:00.006+01:00

Idag ska det bli kusin och mormor-besök från Skåneland. Detta jordbävningsdrabbade land som skövlat offer i form av kraschade pepparkakshus och välta trädgårdsstolar. Det ska bli fullt ös denna helg, som en slags uppstart inför julafton.

Kvällen ska börja ganska seriöst med teaterbesök där vi ska se Sista Dansen. Det blir en liten ledtråd till oss som inte riktigt är där, hur livet ska sluta. Om man inte förstått ännu hur det blir kan man alltid läsa Aftonbladet hur det ser ut idag. Undrar hur det blir om tio år, eller tjugo? Vågar knappt ens tänka tanken.

Ser ensamma äldre människor varje dag. Gamla som inte hänger med. Även jag pustar och blir stressad när "Asta" inte får upp sin plånbok tillräckligt snabbt eller väldigt gärna vill ge mig jämna pengar. De hinns helt enkelt inte med. Det finns ingen plats för dem i dagens stressade, uppskruvade samhälle. Det finns egentligen inte plats för mig som knappt tål stress i dagens tempo. Vem mår bra av detta tempo? Var finns ni sävliga, nöjda människor som låter världen fortsätta runt er utan att påverkas av hetsen? Nu bytte jag tydligen ämne från gamla till stress-samhället.

I alla fall ska mina släktingar få lite julgodis och glögg, om vi hinner det...

Julgodis till arbetskamraterna.

2008-12-17T10:34:00.003+01:00

Har de förtjänat mina Tiramisupraliner? Jo, det kan jag nog tycka. Fast i brist på konjak (inte Amaretto!?) fick det bli Cointreau istället. Det blev ganska gott ändå, om man gillar tiramisu-smak så klart.

Man får vara nöjd...

2008-12-16T10:14:00.005+01:00

med det lilla. Killen på systemet frågade leg idag!!!

Kräksjuka?

2008-11-19T17:50:00.005+01:00

Alla är sjuka. Vissa är kräksjuka. Många är förkylda. Många äter penicillin för halsfluss. Härligt att jobba. Härligt att bli hostad på. Eller inte.
Än så länge är jag frisk.

Hemma har vi vårt vanliga kaos. Vi är så vana vid denna röra att vi knappt ser den. Ouppackade flyttkartonger och tidningshögar. Och vi har städat. Känns rent och fint, tycker vi. Är egentligen rörigt och oinbott. Hur länge har vi bott här? Just det. Fem år!

Snart ska jag göra något åt detta. Vet bara inte vad och hur jag ska lösa det. Handlar nog mest om att engagera sig. Jag ska försöka försöka ta tag i min röra helt enkelt.

Slött innan jul?

2008-11-13T20:27:00.003+01:00

Ja nu är det snart uppstart för julhets. Affärerna fylls redan av juldekorationer och ljusslingor. GP recenserar årets julshower, men riktigt ännu har det inte startat.
Årets julklapp ska bli en upplevelse sägs det. Det kan stämma, men folk är ändå köptokiga.
Besökte häromdagen det stora köptemplet i Ullared. Det var trångt och knöigt runt julpyntsavdelningen. Det slets och drogs i leksaker. Vagnarna dignade av dockor, spel, bilar och julpynt. Jag tror att vi vuxna häller över leksaker över våra barn varje jul och hetspyntar våra hem till vilken nytta? Är det inte roligare för våra barn att sitta ner och skapa julpyntet själv än låta kineserna slita för några ören?
Det var faktiskt mer folk i affären nu mitt i november än i juli då jag och min dotter bara "slank in" när vi skulle söderut och då var däremot parkeringsplatserna helt fulla. Då köade folk för en parkeringsplats. Nu fanns flera busslaster med folk från hela landet som skulle julhandla. I NOVEMBER! (Precis som jag!!!!)

Laddat batteri?

2008-10-21T09:04:00.011+02:00

Då har jag varit och solat mig vid medelhavet i en oktobervecka.

Det började sådär. Planet var försenat och inte förrän första dagen helt passerat var vi framme. Sedan fortsatte det med dåligt väder. Första riktiga höststormen. Solen började inte visa sig på riktigt förrän tredje dagen. Då hade de flesta andra på hotellet redan gett upp och hyrt bil.

Vi tog däremot en promenad i vackra olivlundar och en liten bergsby som mest bestod av en kyrka och tre turisthus för uthyrning. Därefter kan jag rakt inte klaga. Ingen blev magsjuk. Vi solade och njöt av hav och mat resten av dagarna.

Sedan hem till kylan igen.

Makro

2008-10-04T19:32:00.006+02:00

Makro-kort är underbara ting. Att gå väldigt nära kan vara otroligt vackert. Det bästa är när det blir perfekt i fokus som jag tänkte och ljuset räcker till. Vår kamera är ganska ljussvag.

Fast den är vattentät och vi tycker att det är underbart nog. Vad sägs om strandbesök och dotter som gräver ner kameran i sanden? Vi tar hem kameran och gör rent den i rinnande vatten med en liten borste för att få bort sanden. Perfekt.

Fast vi börjar tröttna på dåliga inomhusbilder och ljussvaga kort. Får se vad nästa kamera blir för en, den har antagligen skak-kompensation, det ska visst de ha nuförtiden.

TV-serier är mitt liv!

2008-09-28T22:53:00.008+02:00

Eller nåt. I alla fall styr de min veckoplanering och programmering av vår PVR.

Åh vår lilla inspelningsapparat är underbar. Fast rätt jäkla usel egentligen eftersom den är så låååångsam när den startas och man ska spela in. Det jobbigaste med inspelningarna är att i bland blir det stora konflikter. Mellan mina program och min mans.

Jag är himla glad att vi inte har fler tevekanaler att titta på då skulle våra kvällar inte funka alls. Jag menar, om nu min tös inte kan somna och klockan hinner bli nio då är det rätt bra att veta att jag kan pausa i CSI-avsnittet och se det sedan när hon somnat om, så hon slipper se mordoffer med larver och flugor. Guld värt helt enkelt.

Sen att min man tycker det är coolt med Flash Gordon eller Stargate Atlantis är totalt oviktigt för mig, för jag slipper vara hemma när han faktiskt tittar på det och inte ödsla mitt fredagsmys med sci-fi-serier.

Fast jag får en tår i ögat när det börjar närma sig slutet av säsongen, som So You Think You Can Dance till exempel. Fast mest är jag sur för att jag råkade spoila det för mig genom att kolla upp programmet på Wikipedia och fick reda på vem som vann i år.

Septemberkänsla

2008-09-22T17:44:00.005+02:00

Vi fick hjälp av en väldigt upptagen herre att beskära våra träd. Han gav oss många bra tips och råd på hur vi ska få dem fina igen. Dessutom köpte jag lökar som jag hoppas ska komma upp nästa vår med fina färger innan det andra kommer igång. Det blev krokus och snödroppar och en blandad kompott med tulpaner som jag ska plantera i en korg på ett soligt och varmt ställe. Det ska visst inte finnas några rådjur i vårt område och jag hoppas att råttor och fåglar inte ska komma åt mina lökar.

Idag var jag hemma med en liten sjukling. Det är en ömklig syn med en febrig liten tös som ligger och gnyr. Tur att det finns piller och läkare. Imorgon ska vi kolla om det är halsfluss, då väntar en penicillinkur. Jippi!

Man bör, man ska ...

2008-09-13T23:47:00.005+02:00

Det är dags! Det är verkligen dags.
Jag minns med glädje våren och odlingsstarten.
Ogräsfri jord och fina rabatter. Det var DÅ. Nu är det annan tid.
Maskrosor, kirskål och elaka tistlar tar sakta men säkert över min lott.
Sniglarna jublar över ogräsmängden som gör det behagligt för dem att ta sig fram och mumsa min sallad och mina bönor.
Min bär/blom-rabatt är övervuxen med åkerfräken och skräppor.
Kanske orkar jag i morgon. Då ska jag minsann!!! Eller inte.

Idag

2008-09-09T23:34:00.005+02:00

Kim Possible
Mamma Mu
ABBA
Kastanjer
Philofix
Evas funkaprogram
Plättar
Äventyrsbad
Gymnastik

Sommarminnen

2008-09-07T23:41:00.003+02:00

En härlig skylt för oss som är småsugna på en macka eller en vovve.

Det kan ju pigga upp!

Stresshantering

2008-09-04T12:07:00.008+02:00

Idag fick jag information om en stresshanteringskurs som jag ska gå. På vägen hem gick jag via kolonistugan för att se hur mina bönor (Phaseolus vulgaris L. 'Goldfield') mår

Det är härligt med skördetid. Även om jag borde ta tag i mitt ogräs och faktiskt jobba i min lilla stuga, så är det mysigt att gå dit och "bara vara" där. Jag plockade lite ärtor, små gula söta tomater, gurka(Cucumis sativus L. 'Marketmore 76'), plocksallad och massor med bönor. Det ska bli gott att mumsa i sig. Ett par vilsna solrosor blommar äntligen och några rosor håller i sig med ständigt nya knoppar och vackra blommor.

En dag som gjord för stresshantering, helt enkelt.

Omega 3

2008-09-01T19:20:00.004+02:00

Ny forskning visar ännu en gång hur nyttigt det är med fiskoljor. Nu senast att det är bra för hjärtsviktspatienter. Fisk är fantastiskt. Undrar vad vi ska göra när fisken är slutfiskad? Det påstås att omega3 från växter och frön inte är lika nyttig som fiskoljan. Det är väldigt enkelt att lägga till en kapsel fiskolja varje dag om nu fisken är för dyr. Men det är inte heller gratis. I Ica-kuriren testade man och fann att Pikasol Forte var bäst.

Men varför krångla till det med fiskgrytor eller piller? Varför inte bara ta lite makrill i tomatsås på sin smörgås varje dag? Helt enkelt.

Världens lungor

2008-08-29T22:31:00.005+02:00

När jag till fots tog mig till jobbet idag, funderade jag över skogens betydelse. Snarare jag funderade över vilket träd som är vackrast?

En konstig tanke kan tyckas, men på vägen jag gick finns varierande trädslag. Almar, lönn, kastanjeträd och ek passerades under promenaden. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig.

Almar är pampiga och fina med sina ”näsor”. Kastanjeträden är maffiga och ger minnen av den stora kastanjen hemma på mormors gård. Lönnen med sina flikiga blad och klistriga ”näsor” som vi lekte med när jag var liten. Och ek. När jag var liten och vi var på väg i bilen till Blekinge och vår enkla sommarstuga, såg jag många ekar. De var gamla, tjocka, knotiga och vackra.
Samtliga känslor till träden är kopplade med minnen från uppväxten. Dofter, känslor av sommarvarm vind genom den öppna vindrutan på bilen. Den taggiga kastanjen i min hand. Ekollonet som man kan ta av den lilla hatten på. Torkade blad. Höstlöv och collage i skolan. Det vackraste av allt? Bokskogen runt huset jag växte upp i, när bladen precis spruckit ut. Den skira ljusgröna färgen som så snabbt försvinner och man vet att snart är skolan slut. Eller tja, var slut, vi pratar minnen, eller hur?

Det slår mig nu hur viktigt det är att mitt barn också får uppleva träd. Att hon får möjlighet att leka med näsor, samla höstlöv, ollon och skala kastanjer. Vad mycket minnen och upplevelser det ger!
Vad för minnen, kopplade till doft och syn finns i vår multimedia-värld? Internet, dataspel, dvd och barnprogram är tvådimensionellt. Det är inget man kan ta på. Det luktar inte, känns inte på något speciellt sätt och blir ganska genomgående passivt mottagande av kunskap. Att promenera, leka i skogen eller i trädgården med pinnar, kottar, löv och ekollon är inte bara ett sätt att visa barnen att naturen är viktig att ta hand om, utan ett sätt att ge barnen riktiga minnen som finns med varje gång man ser en hästkastanj resten av ens liv.

Kräftgång

2008-08-28T09:54:00.010+02:00

Då åt vi kräftor igår. Märket var Pandalus Kinesiska jumbokräftor. De var sådär. Och mycket riktigt, när jag kollar DNs kräfttest, får denna sort bottenbetyg. Jag kan hålla med. Lagen var alldeles för salt, fast de hade fin färg. Det bästa med kräftorna är dock inte smaken. Det är alla minnen jag har från när jag var liten.

Vi tältade bredvid ån och satte ut mjärdar på kvällen. På natten gick vi upp, lyste med ficklampa och tömde alla fulla burar och satte dem på nytt, tömde igen tidigt på morgonen. Vi kom hem med hinkvis med kräftor. Kräftgillen med kräftor i drösar är vad jag minns. Och storkok med kräftor hemma i köket.

Plötsligt en dag tog det slut. Kräftpesten kom. Alla gamla mjärdar slängdes för att inte smitta vattendrag och sjöar som inte hunnit bli drabbade.

För några år sedan fiskade vi kräftor igen i Kroksjön i Blekinge. Där har de planterat in signalkräftor, men där finns inte så många. Det var noga med att mäta varje kräfta för att inte ta för små kräftor. Tillväxten är viktig där. Vi fick en halv hink ungefär, men vilka minnen.

Ledig regnig onsdag

2008-08-27T11:52:00.002+02:00

Har en arbetsfri dag. Det regnar utanför och jag skriver mitt första inlägg på blogger. Jag ska gå en abf-kurs i höst för att göra en blog och tjuvstartar lite för att testa och se hur det går. Använder kursens blog för att lära mig.

Precis som alla andra dagar vill jag mycket. Ska hinna med mycket. Göra mycket. Vara duktig. Vi får väl se...
Har i alla fall kört två tvättmaskiner och diskat. Hoppas dammsugaren hittar fram idag. Den behövs.

Ikväll ska vi äta kräftor. Dom är inte på något sätt svenska, fast det vore gott med svenska havskräftor. Har min man köpt rätt sort? Han läste på nätet för att se vilka som är goda, undrar om han kom ihåg det i affären? Återkommer med smak-recension senare.