Stockholm

Huvudstadsbesök denna helgen. Jag och min dotter bor på cityhotell. Kan inte bli mer centralt. Trivs här, vi har fått ett lugnt rum och frukosten är ätlig.

Helgens stora punkt på dagordningen var att besöka Junibacken. Det har vi gjort. Farhågan att Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby ska försämras vid ägarbytet från kommun till Saltkråkan AB är stark.
Junibacken: Det är inte så mycket Astrid det kan bli. Det är inte så mycket Pippi det kan bli. Det är inte tillräckligt lättnavigerat eller turistvänligt som det kan bli. Allt det är det i Vimmerby.

• Ja, här finns turister även denna kalla januaridag 2010. Jag hör ryska, spanska, finska och italienska bland annat.
• Ja, det är åretrunt-öppet förutom sina måndagsstängningar. (Varför är alla sevärdheter stängda måndagar i Sverige?)
• Ja, det är föreställning/sagostund/sångstund ungefär en gång i timmen, trots att det är lågsäsong.

Var är sagokänslan? Varför är inte fokus att skapa i Astrids anda? Varför sjunger vi inte Astrids visor? Sista frågan, varför alla föräldralediga Stockholmare envisas med att ta med sina småbarn, besvaras av fritt inträde för barn under två.
Det sistnämnda leder till följande problem. Jag trampar ned en krypande kotte, när jag, liksom andra föräldrar skulle ha gjort, filmar mitt lekande barn och samtidigt backar för att få bättre bild (klassiskt). Sångstunderna innehåller låtar som endast öppna förskolans föräldrar uppskattar, dvs Imse vimse spindel, Lilla snigel och Klappa händerna så fort du kan. Inte en enda Astrid-låt. Inte ens Lille Katt, som min dotter sjöng när hon var under två år. Sagoimprovisationerna härleds inte till Astrids verk utan istället klassiker som Törnrosa och Snövit. Är detta Astrids dröm? Att skapa ett helgdagis för barn i krypåldern, som uppskattar Lilla snigel och barnmat på burk? Jag tror inte det.

Sommaren i Vimmerby 2009 på Astrids Lindgrens Värld, var otrolig. En fantastisk park med lugn, gemyt och plats för alla i alla tempon. Ja, kanske inte för de minsta då. De som inte förstått vem Emil eller Pippi var, men alla andra oavsett språk och ursprung kunde ta del av gemytet och den seriösa känslan av en professionell nöjespark som är så stor att vi trots två dagars parkbesök, inte lyckades se alla figurer eller alla shower. Vi åkte hem nöjda.

Nu, januari 2010. En trött dotter sjunker ner på bussätet mot hotellet. Hon har haft kul, trots svårigheter att hitta jämngamla lekkamrater. När jag frågar henne om det var roligare på Junibacken än i Vimmerby, är självklart svaret att det var roligast idag. Det som sker nu är det som räknas. Roligast var ett hjul designat efter Lennart Hellsings sagor och som fungerade som ett ekorrhjul/musikspelare när man sprang i det. Och det gjorde hon. Om och om och om igen.