Patrick Swayze har lämnat oss.

Jag brukar inte grotta ner mig i kändisars olycka/lycka, men kan inte låta bli att kommentera Patrick Swayze.
Han fick cancer och alla visste att det var bara fråga om tid innan han skulle lämna oss. Nu har han gjort det.
Swayze dansade i Dirty Dancing. Det var min absolut populäraste tonårsfilm.
Första gången på bio 1989. Satt långt fram, filmduken fullkomligt vällde över mig och Johnny och Baby likaså. Det var som det heter magiskt.
-Nobody puts Baby in the corner.

Köpte filmen på video den sommaren i orginalversion och såg den om och om igen. Jag hoppas jag nångång ska få den på dvd i present *hinthint* så jag kan fortsätta älska filmen som idag ter sig som en ganska simpel tonårsfilm, med hjärta/smärta och dans och den där underbara musiken.
RIP helt enkelt.

Ökat intresse för Piratpartiet.

Efter fredagens domslut i Piratebay-rättegången ökade intresset bland många för integritetsfrågor som över en natt. Även jag började fundera. Piratpartiets medlemskurva gick spikrakt uppåt för att landa runt 34000 medlemmar när helgen var slut. Helt otroliga siffror.

Jag försökte tillfredsställa mitt intresse genom att besöka en serie föreläsningar på Chalmers om just upphovsrätt och övervakning.

Det var ganska intressant. Flertal i salen var klädda i figurnära lila t-shirts med piratparti-logga. (Inte speciellt klädsamt på kroppar gränsande till viss korpulens.) Min man skulle smälta in i mängden lätt som en plätt dock. Jag drog till en början upp medelåldern i salen, men efter hand trillade mer och mer vanliga personer in. Fler som jag. Fundersamma, nyfikna och lite oroliga över vad som händer i vårt land. Det märkte inte föreläsarna. De fortsatte att tro att de flesta var väl insatta i alla dessa frågor om integritet och upphovsrätt. Vilket gjorde vissa föreläsare lite avancerade, men ett par var helt ok.

Det mest oroväckande var att man kände sig väldigt övervakad. (Som om inte kameran på spårvagnen, mitt månadskort på vagnen, glassen i kiosken köpt med visa-kortet var övervakning nog.) Det fotograferades flitigt samt sändes ut på bambuser samtidigt. Obehagligt.

Det mest konstiga var nog inte föreläsarna i sig, utan initiativet som Christopher Kullenberg ordnade med att filma hela efterfesten på Bambuser. Varsågod, 4 timmars dunka-dunka med öldrickande pirater. (Jag var inte bjuden, kan jag säga. =0))


Snart är det eu-val och det skulle vara väldigt intressant om alla 34000 personer faktiskt röstade på piratpartiet. Vad skulle regeringen tänka då? Jag hoppas att många inte blir soffliggare som jag tror att jag var i den senaste eu-valomgången (kommer inte ihåg faktiskt), men har ändock röstat i stort sett samtliga val sedan jag var arton. Blir dock svårare och svårare att förstå för varje gång varför jag röstar och om det verkligen gör någon skillnad. Känslan av pest eller kolera infaller sig.

Uppdatering: Rättat stavning i titeln, dessutom tog herr Kullenberg bort sin fina film från Bambuser. =\

Groupie-genen

Jag har den. Det har jag insett.
Med tanke på att förra veckans blogghändelse var Liza Marklunds krönika om den "stackars" musikgruppen Stockholm Stoners kan man tro att även hon har den.
Den så kallade groupie-genen känner man av när någon tar fram en gitarr.
Han behöver inte vara speciellt snygg.
Han behöver inte sjunga speciellt bra.
Han behöver bara kunna det första ackordet på The house of the rising sun.
Lars Demian funkar också eller Eric Clapton.
Man bara vill ha honom. Oavsett omständigheterna. Det hettar till i kroppen. Kinderna blossar.
Blicken. Händerna. Gitarren.

Insåg det inte när en kompis som spelar i ett bluesband tog upp sin gitarr. Men det var oerhört bra och samtliga symtom uppstod. Insåg det däremot när en av makens vänner tog upp gitarren och började spela Lars Demian. Samma symtom, helt utan anledning. Poletten ramlade ner.

Nu ska jag vara snäll mot dessa två herrar. Båda ser hyfsat bra ut och spelar framförallt gitarr inte helt utan begåvning. Men utan gitarr-ingen gnista. Det är bara groupie-genen som vill ha dom...

Dagens dumhet

Satt uppe tidigt imorse. Tänkte att jag skulle försöka få tag i biljetter till Madonnas extrakonsert. Är ingen fanatiker, men hon är en ikon som alltid funnits på listorna.

Var inloggad, valde vilka platser på arenan jag skulle ha. Kollade att det fanns tillräckligt med pengar på kontokortet. Och sen väntade jag...

Fem-i-nio, när det nästan var dags för släppet, kastades jag ut från sajten. Då skulle kön blandas om för att det skulle vara rättvist och lika för alla som ville ha biljetter till konserten. Jag blev sur, men fann mig och väntade snällt. Funderade hur det såg ut utanför Ullevi fem-i-nio. Undrade om vaktmästaren kom ut och såg till att de som stod längst fram blev av med sina platser för att alla skulle ha lika stor chans att få biljetter?

Vid elvatiden var det min tur. Jag kom in på sajten och kunde välja mina platser. Sen fick jag vänta 15-20 minuter. Då berättade sajten att det inte fanns sittplats utan att jag skulle nöja mig med ståplats. Ok, sa jag, och gick vidare till att betala. Nähä, sajten tyckte jag var en ogiltig användare och kastade ut mig.

Jagfick börja om. Försökte igen, med ännu sämre val av ståplats som möjlighet och gick vidare till nästa steg. Medan datorn och sajt-kön tuggade vidare klev jag in i duschen. Det hände ingenting i de 15 minuter jag var borta. Jag hann istället att tänka efter.

Varför ska jag ge 900 kronor för att se en konsert när biljettförsäljaren gör allt för att krångla till det när jag ska köpa biljett? Nej, då ser jag hellre några jazzkonserter eller går på Way-out-west igen. Då blir det garanterat spelglädje och valuta för pengarna.

Alt + F4