Det kalla kriget

Här råder en hård och kall stämning. Vi slåss varje dag för att behålla det som är vårt. Det kan tyckas banalt och simpelt att benämna detta som ett krig, men det är det trots allt. Ett gerillakrig som pågår i det tysta. Fienden tar sakta men säkert över mer och mer territorier, fast i det här fallet, strumpor.
Jag och min make har länge använt samma typ av strumpor, svarta strumpor i liknande storlek. Det ledde snabbt till problem hos oss. Antingen blev jag anklagad för att ha stulit hans strumpor i senaste tvätten eller att ha parat ihop hans strumpor fel(!) med flit. Detta ledde till följande förändring: Separata tvättkorgar, separata tvättar. Svarta strumpor på tvättlinan hörde samman med den tvätt som torkades samtidigt. Min tvätt eller hans tvätt. Detta var ändå ingen lösning. Problemen kvarstod. Någon tog svarta strumpor från tvättlinan när man inte orkade leta i skåpet. Någon stal sakta en strumpa i taget tills det var alldeles fullt en en persons strumplåda och helt tomt i den andras. Det blev ohållbart. Ullared blev en del av lösningen. Den andra heter veckostrumpor. Till en början köpte maken veckostrumpor. Allt borde blivit frid och fröjd kan tyckas, men så blev inte fallet. Nya kläddirektiv krävde svarta strumpor på min arbetsplats och jag köpte återigen på mig ett antal par svarta strumpor. Det fungerade inte det heller. Visserligen var vi säkra på vems strumporna med veckomärkningen tillhörde, men ändå krympte min strumpsamling. Om det var tjuvar, hungriga tvättmaskiner eller lata män som inte orkar leta klockan sju på morgonen som var anledningen ska jag låta vara osagt. Återigen styrde vi kosan mot Ullared. Vi köpte ännu mer herrstrumpor med veckomärkning. Det bästa av allt var att det fanns damstrumporna med veckomärkning. Dessa strumpor har dessutom en färgad kant i samma färg som veckodagen. Det finns ingen chans att vi ska kunna välja fel längre. Mina strumpor med färg längst upp, hans med bara veckodagens namn. Perfekt!
Skulle man kunna tro. Kriget fortsätter. Min kära make har dille på att välja rätt veckodag på sina strumpor, på så sätt vet han hela den dagen tex att det är tisdag. Han har tisdagsstrumpor på. Jag däremot bryr mig föga. Ett par strumpor-check. Strumpor åker på-check. Visa gärna för maken att man valt fel veckodag på strumporna-check. Maken får spel, ingen feng-shui-check. Det kalla kriget fortsätter och heter numera hämnd. Just idag råkar jag ha fredagsstrumpor på, sug på den mannen! Vänta lite, det är fredag idag ju, noooooooooooooo!

Gröna ambitioner

Denna sommar har vi verkligen försökt hänga i vår kolonistuga. Vi har sovit en hel del där. Vi har haft våra ambitioner, både med odling och renovering. Av det mesta blev intet gjort. Så är det. Gillar ändå läget eftersom det brukar bli så varje sommar. Inte mycket blir gjort. En kompis fick mig att få lite frön i jorden, sent visserligen, men jag är glad att hon fick mig att sätta lite fart. Det blev lite rädisor, spenat och ruccola ganska snabbt, som jag sedan lät gå i blom. Nu vid odlingssäsongens slut har jag skördat squash, gröna bönor, sockerärtor och tomater.
Syltandet och saftandet har jag legat lågt med i år eftersom vi har kört ganska sockerfri diet, det enda som blivit är nån rabarberpaj och lite vinbärssylt. Vi plockar plommon från våra träd och mumsar, kollar hur sniglarna sakta återerövrar trädgården. Tror vi hållit en ganska lagom nivå på det där, samtidigt som det gnager i en att inte ta allt tillvara. Hamstern i mig vill spara, spara, spara.

Sommar 2010

Det blev en bra sommar för min dotter.

Hon lärde sig cykla och fick en ny cykel.

Hon lärde sig simma under de fina, heta veckorna i juni och juli. Jag var inte där. Det var en sjö långt borta hos mormor och morfar som det badades i varje dag i tre veckor. Jag var på jobbet och svettades.

Vi var på den stora marknaden hos farmor.
Vi var på medeltidsfestival med härlig stämning, aktiviteter, trollkarlar, musik och mat.
Vi var på Liseberg.
Jag är nöjd med hennes sommar. Vi gjorde både cykelutflykter tillsammans och slöade i kolonistugan.
Undrar just om hon är nöjd, eller om det har varit tråkigt?

Jag är ganska nöjd med min egen sommar.
Har inte rensat allt ogräs jag önskat.
Har inte tränat så mycket jag önskat.
Har inte fixat och pysslat så mycket som har behövts i stugan.
Har inte badat alls mycket i sommar.
För mig blev det bio, restaurangbesök, Göteborgskalas och grillkvällar. Det får duga.

Det var sommar 2010.

Skyddad verkstad?

Idag skriver den i sociala webbens värld stora Brit Stakston om en anställd på SJ som gått i svaromål med en resenär på Twitter. Jag blir arg. Mest blir jag arg på att hon anklagar gamla stelbenta statliga bolag för att inte kontrollera hur sina anställda uttrycker sig. Sedan tar hon upp meddelarskyddet som en förevändning för statligt anställda att kunna gnälla av sig över sin arbetsgivares brister.

"Men hur blir det när detta demokrativerktyg används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!"


Själv uttrycker jag mig på nätet, med twitter, i bloggen, på facebook. Jag har inte tänkt tanken att använda meddelarskyddet som en ursäkt för att slänga ur sig ord som är riktade mot min arbetsgivare. Jag är (i mitt tycke) väldigt försiktig med att slänga skit på min arbetsgivare, för jag tror inte att jag har nåt slags skydd alls av det så kallade meddelarskyddet. Visserligen kan man säkerligen med lätthet lista ut vad jag har för jobb genom att se mellan raderna/twittrarna och så vidare, men jag är faktiskt riktigt rädd för att säga rakt ut vad jag tycker och tänker om min arbetsgivare.
Jag borde enligt Brit Stakston känna mig säker nog att kunna uttala mig och dessutom vara ytterst stolt över att arbeta för oss skattebetalare. Jag är som sagt varken eller.

Hur kan jag känna mig stolt i ett arbete som har ordentligt splittrade mål, men som framförallt, på mitt jobb har som högsta prio att vara lönsamt? Varför måste jag tjäna pengar, varför måste vi tjäna pengar, varför måste vi spara pengar? Det finns andra sätt att vara nyttiga för samhället, det är just det som för mig gör det väldigt svårt att känna mig totalt och oerhört stolt över just mitt delvis skattebetalda arbete.
Jag är stolt över mitt yrke, men inte totalt nöjd över min arbetsgivare. Lite mer cojones där skulle inte skada. De borde släppa på sina ekonomiska mål, de borde se det som att vi utgör en del av det statliga tjänsteutbudet istället.

Slutpoängen, som nu ska komma är, att jag tror vi ska glädjas över de som faktiskt vågar uttala sig på nätet. Det är säkerligen många som inte säger ett knyst. Jag tror att just idag bidrog Brit Stakston till hjälpa SJ skärpa tonen mot sina anställda som uttalar sig på bloggar och övriga sociala medier. För att företag ska förbättras, måste folk våga uttala sig.

På andra sidan

Nu tittar jag ut igen. På andra sidan. Sen den där semlan i februari har jag kört styrka, promenerat, dansat afrodans, gjort pump, simmat, vattengympat, pulvrat, lchfat och faktiskt, faktiskt gått ner en del i vikt. På måndag ska jag "springa" Vårruset. Det var bland annat därför jag gjorde detta. Men sen då? Vad händer sen?
Jag hoppas jag kan fortsätta. Jag gillar att träna. Jag gillar resultatet i spegeln. Jag gillar den lilla tendens till armmuskler jag faktiskt lyckats få. Håll tummarna att jag effektivt fortsätter med gympan så länge mitt gymkort gäller, dvs till slutet av juli.

Semla!

Imorgon ska det bli min sista. Det ska bli stans godaste, sägs det. Den ska bli min, bara min, den där semlan.

Sen ska jag åka till stan och köpa bantningspulver. Livets ironi, eller kanske bara en konsekvens.

Motion, motivation och annan inspiration

Då har det nya året pågått en tag och jag har avslutat min tredje antibiotikakur på denna sidan årsskiftet. Nu räcker det bakterier, hör ni det!

Jag minskade på min träning när jag fick en ny infektion tre dagar efter jag avslutat PC-kuren från den förra, men idag var det dags igen. Ska erkänna att det kändes motigt värre att ta sig till motionscentralen idag. Och satt inte träningskläderna sämre än för tre veckor sedan? I alla fall körde jag mitt styrkepass som tänkt var.

Stammisarna var där som brukligt. Tanten med rullatorn som inte är stark nog för att öppna dörren(, hoppas hon tränar armmusklerna). Farbrorn med harklingarna som hörs genom hela lokalen och får mig att vilja spy, om inte den starka svettdoften han omger sig med framkallat samma känsla. Sen har vi de två grönhåriga arbetslösa rökapå-killarna som lugnt och i maklig takt bestämmer sig för två maskiner och sedan stannar där den timmen jag besöker gymmet. Hade man tänkt träna i biceps-maskinen men inte hunnit göra det innan de kommer, är det kört. Om ni inte fattat det tränar jag dagtid, tiden då deltidsarbetande (jag), sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer bor i gymmet.

Jag har ett mål med min träning, förutom att bli snygg, smal och vacker(!). Det är att springa Vårruset. Idag försökte jag springa på löpbandet. Huvaligen, min kropp är i chock! Mina fötter, vader, skenben, knän och hjärna är i chock. Kroppen förstod inte att det skulle vara så smärtsamt, men det var det. FEM minuters ren plåga idag blev det. Nåja, det är långt till maj och trots att jag aldrig lyckats jogga runt en 2,5km-slinga i skoltiden, kanske jag kan få till det till Vårruset, men jag kanske ska nöja mig med en promenad...