Barda-Karl livs levande!

Vi fick av en vän reda på att en höstlovsaktivitet som erbjöds var att få träffa Karl som är spelledare i barnprogrammet Barda. Han skulle prata om lajv och vad det innebär.
Vi råkar nu ha en dotter som är intresserad av riddare, medeltid, vikingar och framförallt älskar Barda så det var ett ganska självklart val att åka dit. Vi åkte dit hela familjen och klädde självklart dottern i medeltidsklänning, träsvärd och egentillverkade skinnpungar.
Detta event borde lockat drösvis med Bardatokiga ungar, men det var bara tre barn och en tonårskille. Vi föräldrar hängde på så klart och till slut lyckades vi få ihop en grupp på totalt 10 personer.
Karl förklarade pedagogiskt tillsammans med sin medhjälpare (läs sambo) som ställde öppna frågor till oss och Karl, hur ett lajv funkar och hur man bygger sin karaktär. Barnen kan ha verkat lite disträ, men nog lyssnade de, för efteråt förklarade dottern för kompisen vad ett lajv var och att man oftast får spela barn(!) som barn på ett lajv och om man har ett träsvärd så är även det ett träsvärd i lajvet.
I slutet fick vi även känna på utrustningen som används i Barda och öva svärdsteknik med fina boffersvärd. Nu borde jag ladda för ett lajv nästa sommar, med en enkel roll som bybo med barn, men ska nog ladda mig med lite mer energi först.

November-hatade månad!

Denna tid är en av de tyngsta och mest kravfyllda på hela året. Kraven kommer från mig själv. Såklart. Allt som oftast är det jag som tror att folk förväntar sig vissa saker av mig och det gör mina planer storslagna, tunga att ro igenom och slitsamma att uppnå. För att inte tala om besvikelsen som infinner sig när jag inser att det inte kommer att gå. Tiden räcker inte till. Sorgen finns hela tiden där, så nära, precis bakom den glättiga fasaden. Om något pressar till, krackelerar jag.
Det borde vara så enkelt. Göra saker på en rimlig nivå och planera i lugn och ro, gärna tillsammans med någon. Men nejdå, det är som vanligt jag själv som planerar och sedan försöker få mandat att det ska genomföras. Då blir projektet mitt och ansvaret känns som ensamt mitt att bära. Tungt. Borde vara enkelt och kul. Vi pratar födelsedagar, kalas, önskelistor, tårar i dotterns ögon över att aldrig få vara nöjd över hur det blev. Och tårarna som är så nära att bryta igenom hos mig själv.
Det är inte bara hon som fyller år denna månad. Fyra till nära och kära ska firas, samma vecka. Det är det som gör det tungt. Vad förväntar sig de andra? Hur besvikna kommer de att bli för att det inte blir som de har tänkt sig?

Vuxenmobbning

Funderar på mitt jobb. På en ny arbetskamrat. Hon försöker passa in och göra så gott hon kan. Vissa är inte nöjda. Kritiken är skarp, men mest bakom ryggen. Jag har försökt se fördelarna med vår nya kollega, men ser lättare nackdelarna när de påtalas ideligen. Jag vill att hon ska trivas. Jag oroar mig lite för henne. Hon har haft ett par sjukdagar redan, men det får många när man byter arbetsplats med ny stress, virusmiljö och anpassning.

Jag har läst Maciei Zarembas fina artikelserie i DN om mobbning på arbetsplatser och riktigt där är vi inte ännu. På långa vägar. Jag vet själv hur det är att ha en klump i magen varje dag när man ska ta sig till en arbetsplats, fast i mitt fall var det grundskolan. Minns ändå obehaget.

Jag hoppas hon inte känner så ännu, jag tror vi ska kunna vända det. Idag ska jag fråga henne hur det är. Jag ska fråga henne hur helgen varit och varför hon inte kom med på sammankomsten vi hade. Ingen kom ihåg att kolla en extra gång hur hon skulle ta sig dit och att hon skulle komma. Det har jag tänkt på i helgen. Flera gånger. Jag skäms. Men det är inte bara jag väl? Inte bara mitt ansvar? Vi måste tillsammans få alla att trivas på arbetsplatsen. Man får ju ta sina kollegor på gott och ont och gilla läget lite, visst är det så? Idag ska jag försöka göra mitt för att hon ska trivas lite bättre, om det inte hjälper, ska jag be vissa kollegor att skärpa till sig och tänka på alternativet. Att inte ha någon extra arbetskamrat med all avlastning det innebär, hur mycket extra vi andra får slita då och hur mycket som blir eftersatt för att vi inte hinner med.

Det kalla kriget

Här råder en hård och kall stämning. Vi slåss varje dag för att behålla det som är vårt. Det kan tyckas banalt och simpelt att benämna detta som ett krig, men det är det trots allt. Ett gerillakrig som pågår i det tysta. Fienden tar sakta men säkert över mer och mer territorier, fast i det här fallet, strumpor.
Jag och min make har länge använt samma typ av strumpor, svarta strumpor i liknande storlek. Det ledde snabbt till problem hos oss. Antingen blev jag anklagad för att ha stulit hans strumpor i senaste tvätten eller att ha parat ihop hans strumpor fel(!) med flit. Detta ledde till följande förändring: Separata tvättkorgar, separata tvättar. Svarta strumpor på tvättlinan hörde samman med den tvätt som torkades samtidigt. Min tvätt eller hans tvätt. Detta var ändå ingen lösning. Problemen kvarstod. Någon tog svarta strumpor från tvättlinan när man inte orkade leta i skåpet. Någon stal sakta en strumpa i taget tills det var alldeles fullt en en persons strumplåda och helt tomt i den andras. Det blev ohållbart. Ullared blev en del av lösningen. Den andra heter veckostrumpor. Till en början köpte maken veckostrumpor. Allt borde blivit frid och fröjd kan tyckas, men så blev inte fallet. Nya kläddirektiv krävde svarta strumpor på min arbetsplats och jag köpte återigen på mig ett antal par svarta strumpor. Det fungerade inte det heller. Visserligen var vi säkra på vems strumporna med veckomärkningen tillhörde, men ändå krympte min strumpsamling. Om det var tjuvar, hungriga tvättmaskiner eller lata män som inte orkar leta klockan sju på morgonen som var anledningen ska jag låta vara osagt. Återigen styrde vi kosan mot Ullared. Vi köpte ännu mer herrstrumpor med veckomärkning. Det bästa av allt var att det fanns damstrumporna med veckomärkning. Dessa strumpor har dessutom en färgad kant i samma färg som veckodagen. Det finns ingen chans att vi ska kunna välja fel längre. Mina strumpor med färg längst upp, hans med bara veckodagens namn. Perfekt!
Skulle man kunna tro. Kriget fortsätter. Min kära make har dille på att välja rätt veckodag på sina strumpor, på så sätt vet han hela den dagen tex att det är tisdag. Han har tisdagsstrumpor på. Jag däremot bryr mig föga. Ett par strumpor-check. Strumpor åker på-check. Visa gärna för maken att man valt fel veckodag på strumporna-check. Maken får spel, ingen feng-shui-check. Det kalla kriget fortsätter och heter numera hämnd. Just idag råkar jag ha fredagsstrumpor på, sug på den mannen! Vänta lite, det är fredag idag ju, noooooooooooooo!

Gröna ambitioner

Denna sommar har vi verkligen försökt hänga i vår kolonistuga. Vi har sovit en hel del där. Vi har haft våra ambitioner, både med odling och renovering. Av det mesta blev intet gjort. Så är det. Gillar ändå läget eftersom det brukar bli så varje sommar. Inte mycket blir gjort. En kompis fick mig att få lite frön i jorden, sent visserligen, men jag är glad att hon fick mig att sätta lite fart. Det blev lite rädisor, spenat och ruccola ganska snabbt, som jag sedan lät gå i blom. Nu vid odlingssäsongens slut har jag skördat squash, gröna bönor, sockerärtor och tomater.
Syltandet och saftandet har jag legat lågt med i år eftersom vi har kört ganska sockerfri diet, det enda som blivit är nån rabarberpaj och lite vinbärssylt. Vi plockar plommon från våra träd och mumsar, kollar hur sniglarna sakta återerövrar trädgården. Tror vi hållit en ganska lagom nivå på det där, samtidigt som det gnager i en att inte ta allt tillvara. Hamstern i mig vill spara, spara, spara.

Sommar 2010

Det blev en bra sommar för min dotter.

Hon lärde sig cykla och fick en ny cykel.

Hon lärde sig simma under de fina, heta veckorna i juni och juli. Jag var inte där. Det var en sjö långt borta hos mormor och morfar som det badades i varje dag i tre veckor. Jag var på jobbet och svettades.

Vi var på den stora marknaden hos farmor.
Vi var på medeltidsfestival med härlig stämning, aktiviteter, trollkarlar, musik och mat.
Vi var på Liseberg.
Jag är nöjd med hennes sommar. Vi gjorde både cykelutflykter tillsammans och slöade i kolonistugan.
Undrar just om hon är nöjd, eller om det har varit tråkigt?

Jag är ganska nöjd med min egen sommar.
Har inte rensat allt ogräs jag önskat.
Har inte tränat så mycket jag önskat.
Har inte fixat och pysslat så mycket som har behövts i stugan.
Har inte badat alls mycket i sommar.
För mig blev det bio, restaurangbesök, Göteborgskalas och grillkvällar. Det får duga.

Det var sommar 2010.

Skyddad verkstad?

Idag skriver den i sociala webbens värld stora Brit Stakston om en anställd på SJ som gått i svaromål med en resenär på Twitter. Jag blir arg. Mest blir jag arg på att hon anklagar gamla stelbenta statliga bolag för att inte kontrollera hur sina anställda uttrycker sig. Sedan tar hon upp meddelarskyddet som en förevändning för statligt anställda att kunna gnälla av sig över sin arbetsgivares brister.

"Men hur blir det när detta demokrativerktyg används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!"


Själv uttrycker jag mig på nätet, med twitter, i bloggen, på facebook. Jag har inte tänkt tanken att använda meddelarskyddet som en ursäkt för att slänga ur sig ord som är riktade mot min arbetsgivare. Jag är (i mitt tycke) väldigt försiktig med att slänga skit på min arbetsgivare, för jag tror inte att jag har nåt slags skydd alls av det så kallade meddelarskyddet. Visserligen kan man säkerligen med lätthet lista ut vad jag har för jobb genom att se mellan raderna/twittrarna och så vidare, men jag är faktiskt riktigt rädd för att säga rakt ut vad jag tycker och tänker om min arbetsgivare.
Jag borde enligt Brit Stakston känna mig säker nog att kunna uttala mig och dessutom vara ytterst stolt över att arbeta för oss skattebetalare. Jag är som sagt varken eller.

Hur kan jag känna mig stolt i ett arbete som har ordentligt splittrade mål, men som framförallt, på mitt jobb har som högsta prio att vara lönsamt? Varför måste jag tjäna pengar, varför måste vi tjäna pengar, varför måste vi spara pengar? Det finns andra sätt att vara nyttiga för samhället, det är just det som för mig gör det väldigt svårt att känna mig totalt och oerhört stolt över just mitt delvis skattebetalda arbete.
Jag är stolt över mitt yrke, men inte totalt nöjd över min arbetsgivare. Lite mer cojones där skulle inte skada. De borde släppa på sina ekonomiska mål, de borde se det som att vi utgör en del av det statliga tjänsteutbudet istället.

Slutpoängen, som nu ska komma är, att jag tror vi ska glädjas över de som faktiskt vågar uttala sig på nätet. Det är säkerligen många som inte säger ett knyst. Jag tror att just idag bidrog Brit Stakston till hjälpa SJ skärpa tonen mot sina anställda som uttalar sig på bloggar och övriga sociala medier. För att företag ska förbättras, måste folk våga uttala sig.