Funderar på mitt jobb. På en ny arbetskamrat. Hon försöker passa in och göra så gott hon kan. Vissa är inte nöjda. Kritiken är skarp, men mest bakom ryggen. Jag har försökt se fördelarna med vår nya kollega, men ser lättare nackdelarna när de påtalas ideligen. Jag vill att hon ska trivas. Jag oroar mig lite för henne. Hon har haft ett par sjukdagar redan, men det får många när man byter arbetsplats med ny stress, virusmiljö och anpassning.
Jag har läst Maciei Zarembas fina artikelserie i DN om mobbning på arbetsplatser och riktigt där är vi inte ännu. På långa vägar. Jag vet själv hur det är att ha en klump i magen varje dag när man ska ta sig till en arbetsplats, fast i mitt fall var det grundskolan. Minns ändå obehaget.
Jag hoppas hon inte känner så ännu, jag tror vi ska kunna vända det. Idag ska jag fråga henne hur det är. Jag ska fråga henne hur helgen varit och varför hon inte kom med på sammankomsten vi hade. Ingen kom ihåg att kolla en extra gång hur hon skulle ta sig dit och att hon skulle komma. Det har jag tänkt på i helgen. Flera gånger. Jag skäms. Men det är inte bara jag väl? Inte bara mitt ansvar? Vi måste tillsammans få alla att trivas på arbetsplatsen. Man får ju ta sina kollegor på gott och ont och gilla läget lite, visst är det så? Idag ska jag försöka göra mitt för att hon ska trivas lite bättre, om det inte hjälper, ska jag be vissa kollegor att skärpa till sig och tänka på alternativet. Att inte ha någon extra arbetskamrat med all avlastning det innebär, hur mycket extra vi andra får slita då och hur mycket som blir eftersatt för att vi inte hinner med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar