Blockering

Idag läste jag något bra av Jonas Leksell. Han är mest en Bolibompafarbror för min dotter, men jag minns honom från Knesset också. Han erkänner att han var en mobbare.
Det verkar i texten som om han totalt hade glömt att han dagligen utsatte jämnåriga kamrater för kyla, nidning och elakheter ända tills hans gamla klasskamrat för fram det och han plötsligt minns alltihop. Det där fungerar tvärtom också. Så fungerade det på mig.
Jag var inte mobbaren. Jag var den mobbade. Så var det. Den värsta tiden var egentligen inte speciellt lång men när man går i femman känns det som en evighet. Framförallt när verkar som det aldrig tar slut. De flesta i min klass stötte ut mig. Det fanns trots det en tjej som ibland hängde med mig. Hon var näst längst ner på skalan. Jag var i botten. Ni vet hur det är, de andra tjejerna ska hoppa rep och vill att någon vevar. Har man tur fick man göra det. Man fick vara med, men aldrig hoppa. De var inte fysiskt elaka de där tjejerna, men glåpord och konstiga frågelekar man aldrig kunde vinna var det roligaste de visste. Åh vad de skrattade gott och rått åt mig, aldrig med mig.
I alla fall, var de inte värst. Nej det var den där killen som gav mig stryk dagligen. Efter skoltid medan vi väntade på bussen och alla lärare hade gått hem då hade han och andra killar väldigt kul. De jagade mig över hela skolgården eller kastade sten på mig. Problemet med stenkastningen var att han var väldigt bra på det. Jag var ganska tjock och långsam. Han kastade längst på hela skolan och jag fick helt enkelt lämna skolan och gömma mig tills bussen närmade sig. Då kom jag fram igen och kunde åka hem.
Några år senare hade han bytt skola och jag var med ett gäng som brukade dansa. Han kom med i det här gänget, men jag hade ingen aning om vem han var. Jag hade totalt förträngt vad han hette och hur han såg ut. Där betedde han sig vettigt och var trevlig. En dag skulle han gissa ålder på en kamrat och jag gav honom ledtråden att hon var lika gammal som mig. Han tyckte det var superlätt eftersom han visste hur gammal jag var. Då klickade det till nånstans långt in i mitt huvud och jag kom på att det var måste vara han.
Det tjejen i Jonas Leksell berättelse gjorde, gjorde aldrig jag. Jag berättade inte hur missnöjd jag var över hur han hade betett sig. Jag låtsades som det regnade. Jag var alltid trevlig och det känns som om det där aldrig var på riktigt. Att det där aldrig hände. Jag har hälsat på honom åratal efteråt men aldrig sagt ett pip. Undrar om han vet om att han var en mobbare?