2010-11-09

Barda-Karl livs levande!

Vi fick av en vän reda på att en höstlovsaktivitet som erbjöds var att få träffa Karl som är spelledare i barnprogrammet Barda. Han skulle prata om lajv och vad det innebär.
Vi råkar nu ha en dotter som är intresserad av riddare, medeltid, vikingar och framförallt älskar Barda så det var ett ganska självklart val att åka dit. Vi åkte dit hela familjen och klädde självklart dottern i medeltidsklänning, träsvärd och egentillverkade skinnpungar.
Detta event borde lockat drösvis med Bardatokiga ungar, men det var bara tre barn och en tonårskille. Vi föräldrar hängde på så klart och till slut lyckades vi få ihop en grupp på totalt 10 personer.
Karl förklarade pedagogiskt tillsammans med sin medhjälpare (läs sambo) som ställde öppna frågor till oss och Karl, hur ett lajv funkar och hur man bygger sin karaktär. Barnen kan ha verkat lite disträ, men nog lyssnade de, för efteråt förklarade dottern för kompisen vad ett lajv var och att man oftast får spela barn(!) som barn på ett lajv och om man har ett träsvärd så är även det ett träsvärd i lajvet.
I slutet fick vi även känna på utrustningen som används i Barda och öva svärdsteknik med fina boffersvärd. Nu borde jag ladda för ett lajv nästa sommar, med en enkel roll som bybo med barn, men ska nog ladda mig med lite mer energi först.

2010-11-07

November-hatade månad!

Denna tid är en av de tyngsta och mest kravfyllda på hela året. Kraven kommer från mig själv. Såklart. Allt som oftast är det jag som tror att folk förväntar sig vissa saker av mig och det gör mina planer storslagna, tunga att ro igenom och slitsamma att uppnå. För att inte tala om besvikelsen som infinner sig när jag inser att det inte kommer att gå. Tiden räcker inte till. Sorgen finns hela tiden där, så nära, precis bakom den glättiga fasaden. Om något pressar till, krackelerar jag.
Det borde vara så enkelt. Göra saker på en rimlig nivå och planera i lugn och ro, gärna tillsammans med någon. Men nejdå, det är som vanligt jag själv som planerar och sedan försöker få mandat att det ska genomföras. Då blir projektet mitt och ansvaret känns som ensamt mitt att bära. Tungt. Borde vara enkelt och kul. Vi pratar födelsedagar, kalas, önskelistor, tårar i dotterns ögon över att aldrig få vara nöjd över hur det blev. Och tårarna som är så nära att bryta igenom hos mig själv.
Det är inte bara hon som fyller år denna månad. Fyra till nära och kära ska firas, samma vecka. Det är det som gör det tungt. Vad förväntar sig de andra? Hur besvikna kommer de att bli för att det inte blir som de har tänkt sig?