2009-09-29

Kolonin


På kolonin är det dags att avsluta säsongen. Återigen en säsong där jag hoppats och önskat göra mycket, men mindre blev gjort.
Har jag satt lökarna? Nä. Rensat och klippt ner för hösten? Nä. Plockat ur och tömt stugan på saker som ska hem? Nä. Höstsått mina frön? Nä, knappast va.
Kolonistugan är en dröm som man varje år försöker förverkliga.

Varje år blir man lik förbannat besviken på sig själv för att allt inte har blivit av. Man biter ihop och försöker se fram mot nästa odlingssäsong. Myset i januari, att läsa frökataloger och så odlardrömmar. Glädjen över att känna jorden i fingrarna igen efter den långa vintern. Lycka varje sommar över att se barnen springa och leka utan minsta bekymmer.

Jag gillar min stuga trots alla brustna drömmar och misslyckade planer.

Nya utmaningar


I höst verkar det som jag ska komma i form. Min arbetsgivare har hoppat på den där stegtävlingsvågen som var stor redan för ett par år sen, nu är det dags igen. Vi ska utmana oss själva heter det så fint. Inte alls känna att vi tävlar med "Bettan", maratonlöpare sen 10 år tillbaka med ett stegsnitt på 38 000 steg om dan. Nej, vi ska känna oss så nöjda om vi kan gå våra 10 000 steg varje dag. Det är bra jobbat.

Promenader is da shit!

Stockholm




Jag åkte iväg till Stockholm. Själv. Ensam. Ingen följde med, det var bara jag. Folk frågade varför, jag svarade därför. Det jag gjorde där var mysigt, trevligt och inte alls ensamt. Såg på Klara Soppteater. Badade på Centralbadet. Fikade på Chokladfabriken. Åt Yakiniku på Ki-Mama. Det blev loppmarknad och bio. Mysiga stunder med backpackers över skålar med gratismakaroner på vandrarhemmet. Resulatet av en liten semester för mig. För min egen skull. Ingen annan i familjen att ta hänsyn till just då. Det var skönt.

2009-09-15

Patrick Swayze har lämnat oss.

Jag brukar inte grotta ner mig i kändisars olycka/lycka, men kan inte låta bli att kommentera Patrick Swayze.
Han fick cancer och alla visste att det var bara fråga om tid innan han skulle lämna oss. Nu har han gjort det.
Swayze dansade i Dirty Dancing. Det var min absolut populäraste tonårsfilm.
Första gången på bio 1989. Satt långt fram, filmduken fullkomligt vällde över mig och Johnny och Baby likaså. Det var som det heter magiskt.
-Nobody puts Baby in the corner.

Köpte filmen på video den sommaren i orginalversion och såg den om och om igen. Jag hoppas jag nångång ska få den på dvd i present *hinthint* så jag kan fortsätta älska filmen som idag ter sig som en ganska simpel tonårsfilm, med hjärta/smärta och dans och den där underbara musiken.
RIP helt enkelt.

2009-09-13

Blockering


Idag läste jag något bra av Jonas Leksell. Han är mest en Bolibompafarbror för min dotter, men jag minns honom från Knesset också. Han erkänner att han var en mobbare.
Det verkar i texten som om han totalt hade glömt att han dagligen utsatte jämnåriga kamrater för kyla, nidning och elakheter ända tills hans gamla klasskamrat för fram det och han plötsligt minns alltihop. Det där fungerar tvärtom också. Så fungerade det på mig.
Jag var inte mobbaren. Jag var den mobbade. Så var det. Den värsta tiden var egentligen inte speciellt lång men när man går i femman känns det som en evighet. Framförallt när verkar som det aldrig tar slut. De flesta i min klass stötte ut mig. Det fanns trots det en tjej som ibland hängde med mig. Hon var näst längst ner på skalan. Jag var i botten. Ni vet hur det är, de andra tjejerna ska hoppa rep och vill att någon vevar. Har man tur fick man göra det. Man fick vara med, men aldrig hoppa. De var inte fysiskt elaka de där tjejerna, men glåpord och konstiga frågelekar man aldrig kunde vinna var det roligaste de visste. Åh vad de skrattade gott och rått åt mig, aldrig med mig.
I alla fall, var de inte värst. Nej det var den där killen som gav mig stryk dagligen. Efter skoltid medan vi väntade på bussen och alla lärare hade gått hem då hade han och andra killar väldigt kul. De jagade mig över hela skolgården eller kastade sten på mig. Problemet med stenkastningen var att han var väldigt bra på det. Jag var ganska tjock och långsam. Han kastade längst på hela skolan och jag fick helt enkelt lämna skolan och gömma mig tills bussen närmade sig. Då kom jag fram igen och kunde åka hem.
Några år senare hade han bytt skola och jag var med ett gäng som brukade dansa. Han kom med i det här gänget, men jag hade ingen aning om vem han var. Jag hade totalt förträngt vad han hette och hur han såg ut. Där betedde han sig vettigt och var trevlig. En dag skulle han gissa ålder på en kamrat och jag gav honom ledtråden att hon var lika gammal som mig. Han tyckte det var superlätt eftersom han visste hur gammal jag var. Då klickade det till nånstans långt in i mitt huvud och jag kom på att det var måste vara han.
Det tjejen i Jonas Leksell berättelse gjorde, gjorde aldrig jag. Jag berättade inte hur missnöjd jag var över hur han hade betett sig. Jag låtsades som det regnade. Jag var alltid trevlig och det känns som om det där aldrig var på riktigt. Att det där aldrig hände. Jag har hälsat på honom åratal efteråt men aldrig sagt ett pip. Undrar om han vet om att han var en mobbare?

2009-09-06

Av vikt!

Detta inlägg kan tyckas vara av vikt. Jag gör något som jag inte rekommenderar någon annan att göra. Jag bantar. Jag bantar i ordets absolut tråkigaste bemärkelse genom pulverpåsar och VLCD.
Är detta rätt sätt att gå för att göra en varaktig viktminskning? Nej, det är det verkligen inte. Det är vad mina trevliga påsar säger; en kickstart. Min tanke är att jag efter två veckor ska vara så trött på påsarna (är redan det) och längta efter god vällagad mat så det inte ska bli problem att lägga om kosten.
Jag har gått ner i vikt innan med ett antal olika sätt. Viktväktarna, viktklubb.se, Modifast, GI viktkoll, och nu Allevo. Dessutom det klassiska sättet med hård träning och trevlig tallkriksmodell där hälften är grönsaker och man gör en beteendeförändring i samband med sitt ätande. De flesta sätt att ändra sin kost på är bra metoder. Den metod jag är minst förtjust i, förutom pulvermetoder med påsar, är nog viktväkteriet. Avancerade pricksystem där jag ska hålla koll på fett, vatten, fiber och motion. Där kan man "spara" prickar genom att träna hårt och sen äta upp dem på lördagen. Nej, man kan inte spara energi. Det E N D A sättet att gå ner i vikt är att förbrukningen av kilokalorier minskar så att intaget blir mindre än åtgången. Brasklappen är att Viktväktarna har funkat bra för mig en gång i tiden, jag blev pinnsmal och supersnygg.
Tror jag att det ska gå vägen den här gången då'rå? Jovisst gör jag det. Det gör jag varje gång. Varje gång jag provar med en ny metod får jag ny kunskap om hur just jag fungerar. Det kanske inte funkar så för dig, men för mig fungerar det att beteendeförändra, skriva ner vad jag äter och måltidsplanera. Sen känner jag mig mätt längre med mindre kolhydrater och mer protein, men visst älskar jag kakor, smörgåsar och pasta som är stora fällor för mig.
Målet är att må bättre, träna regelbundet och ha ett BMI som inte är alltför högt. Då är jag nöjd och ska unna mig något trevligt, kanske en spa-behandling.