2010-06-30

Skyddad verkstad?

Idag skriver den i sociala webbens värld stora Brit Stakston om en anställd på SJ som gått i svaromål med en resenär på Twitter. Jag blir arg. Mest blir jag arg på att hon anklagar gamla stelbenta statliga bolag för att inte kontrollera hur sina anställda uttrycker sig. Sedan tar hon upp meddelarskyddet som en förevändning för statligt anställda att kunna gnälla av sig över sin arbetsgivares brister.

"Men hur blir det när detta demokrativerktyg används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!"


Själv uttrycker jag mig på nätet, med twitter, i bloggen, på facebook. Jag har inte tänkt tanken att använda meddelarskyddet som en ursäkt för att slänga ur sig ord som är riktade mot min arbetsgivare. Jag är (i mitt tycke) väldigt försiktig med att slänga skit på min arbetsgivare, för jag tror inte att jag har nåt slags skydd alls av det så kallade meddelarskyddet. Visserligen kan man säkerligen med lätthet lista ut vad jag har för jobb genom att se mellan raderna/twittrarna och så vidare, men jag är faktiskt riktigt rädd för att säga rakt ut vad jag tycker och tänker om min arbetsgivare.
Jag borde enligt Brit Stakston känna mig säker nog att kunna uttala mig och dessutom vara ytterst stolt över att arbeta för oss skattebetalare. Jag är som sagt varken eller.

Hur kan jag känna mig stolt i ett arbete som har ordentligt splittrade mål, men som framförallt, på mitt jobb har som högsta prio att vara lönsamt? Varför måste jag tjäna pengar, varför måste vi tjäna pengar, varför måste vi spara pengar? Det finns andra sätt att vara nyttiga för samhället, det är just det som för mig gör det väldigt svårt att känna mig totalt och oerhört stolt över just mitt delvis skattebetalda arbete.
Jag är stolt över mitt yrke, men inte totalt nöjd över min arbetsgivare. Lite mer cojones där skulle inte skada. De borde släppa på sina ekonomiska mål, de borde se det som att vi utgör en del av det statliga tjänsteutbudet istället.

Slutpoängen, som nu ska komma är, att jag tror vi ska glädjas över de som faktiskt vågar uttala sig på nätet. Det är säkerligen många som inte säger ett knyst. Jag tror att just idag bidrog Brit Stakston till hjälpa SJ skärpa tonen mot sina anställda som uttalar sig på bloggar och övriga sociala medier. För att företag ska förbättras, måste folk våga uttala sig.