Denna tid är en av de tyngsta och mest kravfyllda på hela året. Kraven kommer från mig själv. Såklart. Allt som oftast är det jag som tror att folk förväntar sig vissa saker av mig och det gör mina planer storslagna, tunga att ro igenom och slitsamma att uppnå. För att inte tala om besvikelsen som infinner sig när jag inser att det inte kommer att gå. Tiden räcker inte till. Sorgen finns hela tiden där, så nära, precis bakom den glättiga fasaden. Om något pressar till, krackelerar jag.
Det borde vara så enkelt. Göra saker på en rimlig nivå och planera i lugn och ro, gärna tillsammans med någon. Men nejdå, det är som vanligt jag själv som planerar och sedan försöker få mandat att det ska genomföras. Då blir projektet mitt och ansvaret känns som ensamt mitt att bära. Tungt. Borde vara enkelt och kul. Vi pratar födelsedagar, kalas, önskelistor, tårar i dotterns ögon över att aldrig få vara nöjd över hur det blev. Och tårarna som är så nära att bryta igenom hos mig själv.
Det är inte bara hon som fyller år denna månad. Fyra till nära och kära ska firas, samma vecka. Det är det som gör det tungt. Vad förväntar sig de andra? Hur besvikna kommer de att bli för att det inte blir som de har tänkt sig?
Vi andra förväntar oss en nöjd ML. Pass på firande om det hjälper att uppnå målet.
SvaraRadera