2009-05-22

Så ung och redan skadad.

Min flicka kom hem från dagis och jag frågade hur det hade varit under dagen. Hon började storgråta. Jag visste att hon skulle besöka sin skolklass inför hösten på morgonen och frågade hur det hade varit där. Hon grät ännu mer.
-Hände det något där?
-Jag vill inte gå i skolan.
-Jo, klart du ska gå i skolan. Vad hände?
-Nä, det vill jag inte. Vill va med pappa.
Det visade sig efter en stunds samtalande familjen emellan, att tösen gått till en grupp barn som hon trodde var hennes klass. Sen gick gruppen iväg. Min tjej följde glatt med. Efter en stund rusade hon tillbaka storgråtande till framsidan av skolan där hennes riktiga klass befann sig. Hennes blivande lärare tröstade henne. Det hjälpte inte. Hon var ledsen resten av dagen. När de frågat senare på dagis vad som hänt, grät hon bara och hulkade fram brottstycken som ingen förstod.

För första gången i sitt liv skämdes hon.
Hon förstod att hon hade gjort fel.
Skolbarnen i den andra klassen hade skrattat åt henne.

Nu är hon skadad. Och ledsen. Och vill inte gå i skolan. Och jag gråter inombords. Jag minns när skolbarnen skrattade åt mig i skolan första dagen. Och dagen därpå och i evigheters evighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar