Skyddad verkstad?

Idag skriver den i sociala webbens värld stora Brit Stakston om en anställd på SJ som gått i svaromål med en resenär på Twitter. Jag blir arg. Mest blir jag arg på att hon anklagar gamla stelbenta statliga bolag för att inte kontrollera hur sina anställda uttrycker sig. Sedan tar hon upp meddelarskyddet som en förevändning för statligt anställda att kunna gnälla av sig över sin arbetsgivares brister.

"Men hur blir det när detta demokrativerktyg används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!"


Själv uttrycker jag mig på nätet, med twitter, i bloggen, på facebook. Jag har inte tänkt tanken att använda meddelarskyddet som en ursäkt för att slänga ur sig ord som är riktade mot min arbetsgivare. Jag är (i mitt tycke) väldigt försiktig med att slänga skit på min arbetsgivare, för jag tror inte att jag har nåt slags skydd alls av det så kallade meddelarskyddet. Visserligen kan man säkerligen med lätthet lista ut vad jag har för jobb genom att se mellan raderna/twittrarna och så vidare, men jag är faktiskt riktigt rädd för att säga rakt ut vad jag tycker och tänker om min arbetsgivare.
Jag borde enligt Brit Stakston känna mig säker nog att kunna uttala mig och dessutom vara ytterst stolt över att arbeta för oss skattebetalare. Jag är som sagt varken eller.

Hur kan jag känna mig stolt i ett arbete som har ordentligt splittrade mål, men som framförallt, på mitt jobb har som högsta prio att vara lönsamt? Varför måste jag tjäna pengar, varför måste vi tjäna pengar, varför måste vi spara pengar? Det finns andra sätt att vara nyttiga för samhället, det är just det som för mig gör det väldigt svårt att känna mig totalt och oerhört stolt över just mitt delvis skattebetalda arbete.
Jag är stolt över mitt yrke, men inte totalt nöjd över min arbetsgivare. Lite mer cojones där skulle inte skada. De borde släppa på sina ekonomiska mål, de borde se det som att vi utgör en del av det statliga tjänsteutbudet istället.

Slutpoängen, som nu ska komma är, att jag tror vi ska glädjas över de som faktiskt vågar uttala sig på nätet. Det är säkerligen många som inte säger ett knyst. Jag tror att just idag bidrog Brit Stakston till hjälpa SJ skärpa tonen mot sina anställda som uttalar sig på bloggar och övriga sociala medier. För att företag ska förbättras, måste folk våga uttala sig.

På andra sidan

Nu tittar jag ut igen. På andra sidan. Sen den där semlan i februari har jag kört styrka, promenerat, dansat afrodans, gjort pump, simmat, vattengympat, pulvrat, lchfat och faktiskt, faktiskt gått ner en del i vikt. På måndag ska jag "springa" Vårruset. Det var bland annat därför jag gjorde detta. Men sen då? Vad händer sen?
Jag hoppas jag kan fortsätta. Jag gillar att träna. Jag gillar resultatet i spegeln. Jag gillar den lilla tendens till armmuskler jag faktiskt lyckats få. Håll tummarna att jag effektivt fortsätter med gympan så länge mitt gymkort gäller, dvs till slutet av juli.

Semla!

Imorgon ska det bli min sista. Det ska bli stans godaste, sägs det. Den ska bli min, bara min, den där semlan.

Sen ska jag åka till stan och köpa bantningspulver. Livets ironi, eller kanske bara en konsekvens.

Motion, motivation och annan inspiration

Då har det nya året pågått en tag och jag har avslutat min tredje antibiotikakur på denna sidan årsskiftet. Nu räcker det bakterier, hör ni det!

Jag minskade på min träning när jag fick en ny infektion tre dagar efter jag avslutat PC-kuren från den förra, men idag var det dags igen. Ska erkänna att det kändes motigt värre att ta sig till motionscentralen idag. Och satt inte träningskläderna sämre än för tre veckor sedan? I alla fall körde jag mitt styrkepass som tänkt var.

Stammisarna var där som brukligt. Tanten med rullatorn som inte är stark nog för att öppna dörren(, hoppas hon tränar armmusklerna). Farbrorn med harklingarna som hörs genom hela lokalen och får mig att vilja spy, om inte den starka svettdoften han omger sig med framkallat samma känsla. Sen har vi de två grönhåriga arbetslösa rökapå-killarna som lugnt och i maklig takt bestämmer sig för två maskiner och sedan stannar där den timmen jag besöker gymmet. Hade man tänkt träna i biceps-maskinen men inte hunnit göra det innan de kommer, är det kört. Om ni inte fattat det tränar jag dagtid, tiden då deltidsarbetande (jag), sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer bor i gymmet.

Jag har ett mål med min träning, förutom att bli snygg, smal och vacker(!). Det är att springa Vårruset. Idag försökte jag springa på löpbandet. Huvaligen, min kropp är i chock! Mina fötter, vader, skenben, knän och hjärna är i chock. Kroppen förstod inte att det skulle vara så smärtsamt, men det var det. FEM minuters ren plåga idag blev det. Nåja, det är långt till maj och trots att jag aldrig lyckats jogga runt en 2,5km-slinga i skoltiden, kanske jag kan få till det till Vårruset, men jag kanske ska nöja mig med en promenad...

Allting har ett slut, så även filmfestivalen.

Såg dessa filmer i år:
Skeletons
Soul Kitchen
Hilde
A Matter Of Size
Dear Lemon Lima
The Other Bank
Over Gaden Under Vandet
Kaminey- The Scoundrels
The Most Dangerous Man in America-Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers

Gillade bäst: Skeletons, Soul Kitchen, A Matter Of Size, Over Gaden Under Vandet och Kaminey- The Scoundrels.
Gillade sämst:
Biobesöket på Draken som förstördes av en lång dam med fluffigt hår, placerad framför mig. Kunde inte läsa texten(tysk film) eller se halvvägs upp i filmen.
Stolarna på Pusterviksteatern som var hemskt hårda. Nu vet jag varför folk inte går dit.
Förseningarna i Bergakungen som gjorde att jag inte kunde se det spännande slutet på Kaminey-filmen. Ska man kolla om den finns på Pirate Bay?

Notera att inga filmer finns med på gilla sämst-listan. Alla filmer gav mig något.

Slutsats av filmfestivalen 2010. Många bra filmer. Många bra skådespelare. Nöjd med att jag lyckats välja ett antal intressanta filmer även detta år. Ska jag se film nästa år? Ja, sannolikheten är stor att jag gör om det. Trivs i biosalongen.

Filmfestival

Det börjar dra ihop sig på allvar. På fredag startar Göteborg internationella filmfestival 2010. Jag längtar, och hoppas jag hittat några guldkorn i det massiva bioprogrammet. I år ska jag bland annat se Hilde, Soul Kitchen och Skeletons. Tror det kan bli bra filmer.

Stockholm

Huvudstadsbesök denna helgen. Jag och min dotter bor på cityhotell. Kan inte bli mer centralt. Trivs här, vi har fått ett lugnt rum och frukosten är ätlig.

Helgens stora punkt på dagordningen var att besöka Junibacken. Det har vi gjort. Farhågan att Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby ska försämras vid ägarbytet från kommun till Saltkråkan AB är stark.
Junibacken: Det är inte så mycket Astrid det kan bli. Det är inte så mycket Pippi det kan bli. Det är inte tillräckligt lättnavigerat eller turistvänligt som det kan bli. Allt det är det i Vimmerby.

• Ja, här finns turister även denna kalla januaridag 2010. Jag hör ryska, spanska, finska och italienska bland annat.
• Ja, det är åretrunt-öppet förutom sina måndagsstängningar. (Varför är alla sevärdheter stängda måndagar i Sverige?)
• Ja, det är föreställning/sagostund/sångstund ungefär en gång i timmen, trots att det är lågsäsong.

Var är sagokänslan? Varför är inte fokus att skapa i Astrids anda? Varför sjunger vi inte Astrids visor? Sista frågan, varför alla föräldralediga Stockholmare envisas med att ta med sina småbarn, besvaras av fritt inträde för barn under två.
Det sistnämnda leder till följande problem. Jag trampar ned en krypande kotte, när jag, liksom andra föräldrar skulle ha gjort, filmar mitt lekande barn och samtidigt backar för att få bättre bild (klassiskt). Sångstunderna innehåller låtar som endast öppna förskolans föräldrar uppskattar, dvs Imse vimse spindel, Lilla snigel och Klappa händerna så fort du kan. Inte en enda Astrid-låt. Inte ens Lille Katt, som min dotter sjöng när hon var under två år. Sagoimprovisationerna härleds inte till Astrids verk utan istället klassiker som Törnrosa och Snövit. Är detta Astrids dröm? Att skapa ett helgdagis för barn i krypåldern, som uppskattar Lilla snigel och barnmat på burk? Jag tror inte det.

Sommaren i Vimmerby 2009 på Astrids Lindgrens Värld, var otrolig. En fantastisk park med lugn, gemyt och plats för alla i alla tempon. Ja, kanske inte för de minsta då. De som inte förstått vem Emil eller Pippi var, men alla andra oavsett språk och ursprung kunde ta del av gemytet och den seriösa känslan av en professionell nöjespark som är så stor att vi trots två dagars parkbesök, inte lyckades se alla figurer eller alla shower. Vi åkte hem nöjda.

Nu, januari 2010. En trött dotter sjunker ner på bussätet mot hotellet. Hon har haft kul, trots svårigheter att hitta jämngamla lekkamrater. När jag frågar henne om det var roligare på Junibacken än i Vimmerby, är självklart svaret att det var roligast idag. Det som sker nu är det som räknas. Roligast var ett hjul designat efter Lennart Hellsings sagor och som fungerade som ett ekorrhjul/musikspelare när man sprang i det. Och det gjorde hon. Om och om och om igen.