Groupie-genen

Jag har den. Det har jag insett.
Med tanke på att förra veckans blogghändelse var Liza Marklunds krönika om den "stackars" musikgruppen Stockholm Stoners kan man tro att även hon har den.
Den så kallade groupie-genen känner man av när någon tar fram en gitarr.
Han behöver inte vara speciellt snygg.
Han behöver inte sjunga speciellt bra.
Han behöver bara kunna det första ackordet på The house of the rising sun.
Lars Demian funkar också eller Eric Clapton.
Man bara vill ha honom. Oavsett omständigheterna. Det hettar till i kroppen. Kinderna blossar.
Blicken. Händerna. Gitarren.

Insåg det inte när en kompis som spelar i ett bluesband tog upp sin gitarr. Men det var oerhört bra och samtliga symtom uppstod. Insåg det däremot när en av makens vänner tog upp gitarren och började spela Lars Demian. Samma symtom, helt utan anledning. Poletten ramlade ner.

Nu ska jag vara snäll mot dessa två herrar. Båda ser hyfsat bra ut och spelar framförallt gitarr inte helt utan begåvning. Men utan gitarr-ingen gnista. Det är bara groupie-genen som vill ha dom...