Nederlag

Jag kan egentligen inte sätta mig in i detta ämne eftersom jag inte har drabbats. Men det gör ont i mig. Det handlar om min vän och kamrat sedan skoltiden.
Hon träffade kärleken. De flyttade ihop. De blev med barn. Det blev slitage som det kan bli som småbarnsförälder. De skaffade ett barn till. Det gick i kras.
Hon lämnade honom av diverse anledningar. Hon har säkert rätt i alla påståenden. Hon är min vän och jag tror på hennes version, så klart.
Bråk om vårdnaden. En elak slitsam tvist som tagit musten ur henne. Ur henne! Hon som alltid varit stark. Ensam. Segt virke. Stolt.
Barnen har varit viktiga. Hon har haft idéer och funderingar över hur man ska vara som förälder. Försökt lösa problem med diverse pedagogiska metoder. Alltid i ett gott syfte. Ett stort modershjärta.
Nu har det blivit ännu mer problem. Barnen har mått dåligt av att byta hem en gång i veckan. Så pass dåligt att hon, min vän på fullt allvar överväger att låta barnen bo hos pappan.
Jag kan inte tro att det händer. Denna starka kvinna vars barn betyder allt.
Det är ett nederlag.

Det får inte hända.

Barn repar sig. Barn växer. Det är väl de vuxna som ska ta ansvar för att gå vidare? Att se till att barnen får stabilitet och trygghet, trots att mamma och pappa inte bor tillsammans.

Jag förstår inte. Det gör ont att se min vän må dåligt. Jag vill ha henne stark, stolt och lycklig igen.