Twitter!

Några har frågat mig varför jag använder twitter? Därför att det är så kul är det enkla svaret.
Jag kan följa alla mina favoritbloggare på samma plats, se deras uppdateringar på bloggen och tankar om annat. Det är nästan som en chat, fast inte riktigt. Fortfarande en blogg, om än i mikroformat med 140 tecken. Allt man publicerar bör finnas kvar, då gäller det att formuleringarna håller ihop innan man trycker på uppdateringsknappen.
Proffstwittrarna har speciella program där de kan välja ut några favorittwittrare att lyssna på när de egentligen följer flera hundra. Jag som enkel följare av en populär twittrare kan ändå göra mig hörd när proffset säger något extra kul och skriva ett @proffsnamnet och sedan en kommentar. Då får proffset ändå läsa min kommentar och kan svara tillbaka. Kul.
Jag gillar också flödet av ständiga intressanta klipp, länkar och allmänna diskussioner som pågår som jag inte behöver delta i men ändå märker av.
Alltså jag tycker twitter är ett bra sätt att nosa reda på vad som är på gång i bloggvärlden och vilka roliga klipp som är populärast just nu. Twitter är bra för mig som inte vill spamma min facebook-status med meningslösa länkar hela tiden. Nu gör jag ju det ändå, men jag försöker faktiskt sortera bort, jag lovar!
Läs det jag skriver på twitter här. Eller skaffa ett eget konto och följ dina favoriter.

Dags för tårta!

Nu är det ett år sedan jag började med den här bloggen. Den fortsätter att vara en avställningsyta för mina tankar och jag har ett par få läsare, men det är helt okej för mig.
Jag fortsätter antagligen att skriva om min kolonistuga, stresshantering och mål i mitt liv.
Hoppas ni som läser den fortsätter så ska jag fortsätta skriva. Kanske kan jag till och med utveckla min blogg med diverse funktioner...

Kolonisommar

Rabarberpaj,
rabarbermarmelad,
rabarberkräm,
ruccola,
jordgubbar,
gräslök,
timjan,
basilika,
oregano,
zucchini,
vinbär,
vinbärsrutor,
vinbärssaft,
vinbärssylt,
björnbär,
plommon och
gröna bönor.

Pengar!

Veckans bloggtema är pengar hos Mymlan. Det är något som upptar mycket av mina tankar.
Jag är gift och min man tjänar bra, bättre än en dramatenskådis i alla fall. Det svåra med vårt förhållande är att vi aldrig kan bli jämställda i vår relation. Min ekonomi är ungefär 2/3 av hans och det blir skevt på flera sätt. Bland annat har jag mer tid över då jag jobbar deltid. Jag förväntas därmed att hinna mer saker. Att min energinivå är lika hög (antagligen) som min mans eftersom jag endast kan jobba deltid är ointressant. Jag pusslar ihop dagistider, fritidsaktiviteter och matlistor. Det är en bit som diskuteras (läs bråkas om) flitigt. En annan är att det är jag som till stora delar sköter inköpen. Saker kostar som bekant pengar.
Efter flera år med känslan av att aldrig ha pengar över, skaffade vi gemensam ekonomi. Det betyder att vi har vars ett Visa-kort till samma konto och ett gemensamt räkningskonto. För min del betyder det att jag vet vad för pengar jag har över varje månad. Det är inte mycket. Jag har 1/3 av min skattade inkomst kvar helt enkelt. Dessutom måste jag spara pengar och tänka på framtiden.
Jag klagar inte. Jag klargör. Jag är inte fattig. Jag har en bostad. Jag kan köpa vilken mat jag vill utan att fundera om pengarna ska räcka eller ej. Jag har råd att äta ute om jag får lust. Det ekonomiska är inget gigantiskt problem, ändå blir det diskussioner hemma.

Med en anklagande blick på mig säger han att vi har för höga utgifter. Han säger att vi måste spara. Han säger att han alltid får betala in extra till räkningskontot. Ändå har han dubbelt så mycket pengar kvar på sitt konto varje månad än vad jag har. Vid varje månadsskifte då det är dags för räkningarna sätter sig maken framför datorn och suckar. Högt. Han river bland räkningarna. Räknar på el-utgifterna. Funderar över hur jag kan göra av med så mycket pengar till mat, kläder och annat.
Alltsomoftast påbörjas det där räkningsskötandet vid en felaktig tidpunkt. Alternativ ett, för sent på kvällen, han är trött och grinig. Alternativ två, för tidigt på kvällen, vår dagiströtta dotter studsar omkring och stör honom konstant, han är trött och grinig. Alternativ tre, tidigt på morgonen, alla är uppe men stressade för vi ska komma iväg i tid och han är trött och grinig. Jag börjar misstänka att det är räkningsskötandet som gör honom trött och grinig.
Eftersom vi har blivit trötta ska vi i höst ut på en resa liknande den här. Jag undrar om den räkningen kommer att orsaka en grinig make?

Det här med bloggande.

Idag har jag läst mellan 5-10 bloggar. Jag har känt en viss idétorka hos mig själv och funderat om jag ska fortsätta, men när man läser andras tankar och formuleringar växer glädjen över att få ta del av andras skriverier. Då blir man inspirerad.
Jag påbörjade för ett tag sen en liten historia om förändringar som betytt något för mig. Kom av mig och tappade skrivarinspirationen och den röda tråden. Ska försöka hitta den igen och tråckla vidare.
Just nu så har mitt bloggande tappat en del fart till fördel för twitter och facebook. Jag småbloggar mest hela tiden men i kortform och orkar inte forma långa tankegångar.
Har upptäckt spotify nu och lyssnar återigen på musik och blir nostalgisk.
Kan bara konstatera att det finns så mycket bra på nätet. Det är härligt att få ta del av det.

Turism

Har ni tänkt på en sak? När vi svenskar åker till ett annat land, i alla fall i Europa, får man hjälp. Man kan stå där med sin karta och fundera om det var nästa höger eller vänster för att finna vägen till hotellet, det dröjer aldrig lång stund innan någon lokalinvånare stiger fram och frågar om de kan hjälpa till. Ibland kan de inte samma språk som vi, men det går ändå att hitta ett gemensamt språk. Handrörelser, gester och allmänt viftande med bestämda fraser gör att man vet någorlunda hur man ska ta sig vidare. Och vi blir alltid glada och tacksamma.
När hjälpte du en turist i Sverige senast? Just det. Du gick förbi, eller hur? Han stod där med sin karta och såg vilsen ut, men du hade inte tid, eller kände att du kanske inte visste hur du kunde hjälpa till, eller till och med känner dig så ringrostig på engelska att du trodde det skulle bli pinsamt. Det värsta vi vet är att det blir pinsamt. -Tänk om jag nu erbjuder min hjälp på min kassa engelska och så vet jag inte ens hur han ska gå. -Tänk om jag inte förstår vad han säger.
Och det tänker vi. Det tänker jag. Tänker inte du det?
-Det är konstigt sa min internationella kompis, att folk tänker så, ni är ju så bra på engelska här! Men just det, jag har själv inte hjälpt en turist i Sverige på länge, jag går också förbi.

En annan sak med turistsäsongen i år, är den svaga kronan. Många svenskar oroas av varsel och vågar inte ta sig utomlands, samtidigt väller det in tyskar, danskar och andra européer som vill uppleva den svenska sommaren. De har spenderbyxorna på minsann. Vad gör vi? Blir vi glada? Nä! Istället görs teveinslag om de stackars danskarna som går på knäna för att svenskarna inte besöker deras campingar eller nöjesparker. Ja, det är ju himla synd om danskarna som har en stark krona så att svenskar, tyskar och till och med danskar väljer Sverige framför Danmark.

Kan vi inte glädjas åt att så många vill besöka vårt land? Nu när det går ner i alla branscher är det dags att stärka den positiva tron på turismen. Det är en stor intäktskälla till det svenska samhället och kanske(?) den enda branschen i Sverige på frammarsch just nu. Vi måste förstå att turismen är viktig. Vi måste ta hand om turisterna. Det är dags att sluta gå förbi killen med kartan nu! Det är inte pinsamt att hjälpa en turist. Det är bra för ekonomin.

Del 2, Någon som tror på mig.

Ja, nu blev jag inte biolog. Jag kom helt enkelt inte in på den utbildning jag ville gå. Blev tredje reserv efter första intagningen. Borde kanske ringt och tjatat för att se om jag hade kommit in, men gjorde aldrig det. Istället drog jag iväg till den stora Studentstaden för vidare studier. Där fortsatte jag att läsa med varierat resultat. Vissa kurser var underbara och kul, andra svåra och lite knepiga. Gjorde en del omtentor ska erkännas.

Jag funderade över min kropp och tyckte den inte fungerade som den skulle och gick då till studenthälsan, där fick man träffa en doktor som genast skickade en remiss vidare till det stora Sjukhuset och Specialist. Han visste vad han talade om, det gjorde han. Jag hade inte förut träffat en så säker och självklar läkare med karisma och pondus. (Läs snygg också.) Han gav mig två alternativ. En spännande operation eftersom han forskade i detta ämne var Alternativ Ett. Visserligen med titthålskirurgi, men ändå. Alternativ Två kunde jag göra själv. Han föreslog att jag skulle gå ner i vikt helt enkelt.
Blicken han gav mig var stabil och den sa att det var enkelt att gå ner i vikt. Jag hade aldrig funderat på att gå ner i vikt innan. Bara tänkt att det var jobbigt med kläder och trivts med mig själv i övrigt.

Så jag gjorde det. Stegade iväg till Väktviktarna och skrev in mig. Hittade en föreläsare som lät mer som en predikant än en viktkonsulent. Det var bra där. Det gick lätt. Jag blev smalare. Tränade samtidigt regelbundet. Tog omtentor.
Resultat fick jag så det hette duga. Både att jag kroppsligen blev bra och rätt snygg till slut. Men eftersom jag var student med fokus enbart på mat, studier, träning så gick allt som en dans. När mitt studieprogram var slut, var alla poäng tagna. Min examen var klar. Jag gick ut i arbetslivet med tillförsikt. Första egna lägenheten. Första jobbet. Och tillgänglig att bli älskad!
Vilken sommar det var!