Del 2, Någon som tror på mig.

Ja, nu blev jag inte biolog. Jag kom helt enkelt inte in på den utbildning jag ville gå. Blev tredje reserv efter första intagningen. Borde kanske ringt och tjatat för att se om jag hade kommit in, men gjorde aldrig det. Istället drog jag iväg till den stora Studentstaden för vidare studier. Där fortsatte jag att läsa med varierat resultat. Vissa kurser var underbara och kul, andra svåra och lite knepiga. Gjorde en del omtentor ska erkännas.

Jag funderade över min kropp och tyckte den inte fungerade som den skulle och gick då till studenthälsan, där fick man träffa en doktor som genast skickade en remiss vidare till det stora Sjukhuset och Specialist. Han visste vad han talade om, det gjorde han. Jag hade inte förut träffat en så säker och självklar läkare med karisma och pondus. (Läs snygg också.) Han gav mig två alternativ. En spännande operation eftersom han forskade i detta ämne var Alternativ Ett. Visserligen med titthålskirurgi, men ändå. Alternativ Två kunde jag göra själv. Han föreslog att jag skulle gå ner i vikt helt enkelt.
Blicken han gav mig var stabil och den sa att det var enkelt att gå ner i vikt. Jag hade aldrig funderat på att gå ner i vikt innan. Bara tänkt att det var jobbigt med kläder och trivts med mig själv i övrigt.

Så jag gjorde det. Stegade iväg till Väktviktarna och skrev in mig. Hittade en föreläsare som lät mer som en predikant än en viktkonsulent. Det var bra där. Det gick lätt. Jag blev smalare. Tränade samtidigt regelbundet. Tog omtentor.
Resultat fick jag så det hette duga. Både att jag kroppsligen blev bra och rätt snygg till slut. Men eftersom jag var student med fokus enbart på mat, studier, träning så gick allt som en dans. När mitt studieprogram var slut, var alla poäng tagna. Min examen var klar. Jag gick ut i arbetslivet med tillförsikt. Första egna lägenheten. Första jobbet. Och tillgänglig att bli älskad!
Vilken sommar det var!

Del 1, Ung och vilse.

När jag gick gymnasiet hade jag stora planer. Jag skulle läsa vidare. Bli något. Tjäna pengar. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Det blev något tuffare än jag hade tänkt mig. Lärarna var inte de bästa, men visst fanns det några hyggliga själar. Jag tappade fart. Och hängde inte med. Orkade inte bry mig om alla ämnen. Min mattelärare gav mig två alternativ i slutet av andra året: Gå kvar terminen ut och få en etta i betyg (Ja, det var så länge sedan.) eller hoppa av skolan och göra något annat ett tag. Båda skulle resultera i att jag skulle få läsa om andra året med chans att förbättra mina betyg, om jag ville/orkade/kunde.

Jag hoppade av gymnasiet och blev arbetslös. Detta var på den tiden arbetsförmedlingen inte bara var ett kontrollorgan. Jag fick nämligen gå på kurs. Lära mig att söka jobb. Ringa på deras telefoner. Skicka ut slumpvisa meritförteckningar och bli fejkintervjuad av andra arbetslösa. Av detta blev inget jobb, däremot fick jag en praktikplats, inskolningsplats hette det då, på kommunen. Det var det bästa som kunde hända mig.

Jag fick jobba för en forskare som brann för sitt yrke. Hon hade hoppat på olika utbildningar innan hon förstod vad hon skulle bli. Jurist? Nä. Journalist? Nä. När hon låg sjuk i sitt studentrum och studerade väggmöglet insåg hon att det var biolog hon skulle bli. Hon blev limnolog. Och då tänker du, jaha gott om jobb för sådana? Nej, det kan man ju inte påstå, men det är inte det som är poängen här.
Det var det roligaste jobb jag någonsin haft. Fantastiskt varierat och lärorikt. Jag fick var med biologen på vattenexkursioner med båt och fiska alger (hon är algforskare) och sedan preparera proverna för att skicka vidare eller själv analysera dem på labbet hos vattenverket. Fatta det! Ett riktigt labb! Inte bara räkna molekylvikt och destillera alkohol.  Dessutom tog jag resultaten och gjorde grafer på datorer. Jag fick till och med min första bärbara mac (att låna). Vi kollade på algerna i labbet, matade möss för att se hur giftiga de var(LD50) och satte sedan samman allt till ett resultat.

Att vara en skoltrött 18-åring och komma ut ur skolan till en så varierad och lärorik arbetsplats är få förunnade tror jag, men det gav mig ny energi och en vilja att fortsätta att studera. Jag förstod att det inte var kört. Alltså, det går att byta väg. Jag hade enkelspårigt tänkt ut en bana som ledde till en återvändsgränd. Jag kom inte framåt. Till hösten gjorde jag om andra året på gymnasiet, det gick betydligt bättre. Jag kom dessutom på en lösning. Byta skola. Den där skolan jag harvade första åren var inget vidare. När jag bytte blev det en helt annan nivå på lärarna och dessutom var min energi på topp för att få godkända betyg och kunna läsa på högskolan.

Jag hade ett mål. Jag ville bli biolog.

Förändringar

I mitt liv finns några milstolpar. Det var saker som gjorde att jag hamnade där jag är idag. Det är sådant som påverkat mig positivt och fått mig att ta steg framåt istället för att gå åt fel håll. Om jag nu ska analysera detta, kan man säkert tänka sig att det kunde ha blivit annorlunda. Jag kunde haft ett annat yrke. Kunde varit gift någon annanstans. Kunde till och med inte funnits längre.
Jag finns. Jag lever och jag är relativt lycklig, lugn och trygg.
Idag ska jag börja fila på tre inlägg. Det är stora förändringar som påverkat mig i min riktning och min vilja att komma vidare i livet. De två första tror jag kan gå lätt att skriva. Det sista är känsligare. Eller så har jag fel.
Jag ska ta mig tid att göra det här. Tror att det kan vara bra för mig.

Blogg-idéer

Har just nu ett flertal idéer som snurrar i mitt huvud. Jag börjar förstå de där bloggarna som kan skriva flera inlägg varje dag.
Det kanske jag också kan göra. Ska bara få tid att sätta mig och tänka till och låta tankarna/idéerna mogna, alternativt kommer jag att glömma bort dem som löjliga infall efter ett tag.

Idag tänkte jag...

bli en bättre mamma.
Varje gång jag ser på min dotter tänker jag på hur orättvist livet kan vara. En del verkar vara underbara stödjande föräldrar, medan andra slåss för att ens försöka få ett barn. Jag bara blev med barn.
Då kanske du tänker; Hallå! Hört talas om blommor och bin, eller sov du igenom skoltiden?
Jo, jag visste att det kunde bli så, men eftersom jag har varit hos en endokrinolog en gång i tiden, då min mens var totalt oregelbunden och sällsynt och då fått förklaring att jag har PCOS som gör min ägglossning sporadisk och kopplad till min vikt, trodde jag inte det var något större problem.
Nu blev det inget problem egentligen, mer en förskjutning av saker och ting. Dottern är underbar. Hon är älskad, men verkar ha knepiga föräldrar.
Idag ska jag inte bli arg på henne.
Jag ska inte skrika högt åt henne.
Jag ska inte bråka med henne.
Jag ska lirka. Diskutera. Bestämma. Få saker att verka kul och spännande. Till och med att gå på toa ska funka.
Det är mitt mål. Undrar hur det går?

Nederlag

Jag kan egentligen inte sätta mig in i detta ämne eftersom jag inte har drabbats. Men det gör ont i mig. Det handlar om min vän och kamrat sedan skoltiden.
Hon träffade kärleken. De flyttade ihop. De blev med barn. Det blev slitage som det kan bli som småbarnsförälder. De skaffade ett barn till. Det gick i kras.
Hon lämnade honom av diverse anledningar. Hon har säkert rätt i alla påståenden. Hon är min vän och jag tror på hennes version, så klart.
Bråk om vårdnaden. En elak slitsam tvist som tagit musten ur henne. Ur henne! Hon som alltid varit stark. Ensam. Segt virke. Stolt.
Barnen har varit viktiga. Hon har haft idéer och funderingar över hur man ska vara som förälder. Försökt lösa problem med diverse pedagogiska metoder. Alltid i ett gott syfte. Ett stort modershjärta.
Nu har det blivit ännu mer problem. Barnen har mått dåligt av att byta hem en gång i veckan. Så pass dåligt att hon, min vän på fullt allvar överväger att låta barnen bo hos pappan.
Jag kan inte tro att det händer. Denna starka kvinna vars barn betyder allt.
Det är ett nederlag.

Det får inte hända.

Barn repar sig. Barn växer. Det är väl de vuxna som ska ta ansvar för att gå vidare? Att se till att barnen får stabilitet och trygghet, trots att mamma och pappa inte bor tillsammans.

Jag förstår inte. Det gör ont att se min vän må dåligt. Jag vill ha henne stark, stolt och lycklig igen.

Dagens outfit.

Det har i modebloggvärlden varit populärt att fota sig själv och sen lägg bilden i sin blogg. Ska jag göra samma sak? Nä, det är ingen idé. Dagens outfit kommer att vara: Tada! Jeans och t-shirt. Ännu en gång. Typ mina basplagg. Om jag ska vara fin har jag en ny top + jeans. Jag är verkligen bra på att klä upp mig. Eller om jag är i min stuga och rensar ogräs: Då har jag en lortig top+jeans. Alltså mina variationer är oändliga. Så länge det innebär jeans och t-shirt.
Igår bar jag en lortig top och shorts! Solen stekte och jag fick äntligen ordning på mitt lilla trädgårdsland. Nu återstår att rensa resten av ogräset. Det vill säga hitta jordgubbarna som finns någonstans i allt det där och mina långa fina rabatter med diverse rosor och pioner någonstans...

Och lågtrycken ska dundra in. När ska jag rensa dårå?