Blockering

Idag läste jag något bra av Jonas Leksell. Han är mest en Bolibompafarbror för min dotter, men jag minns honom från Knesset också. Han erkänner att han var en mobbare.
Det verkar i texten som om han totalt hade glömt att han dagligen utsatte jämnåriga kamrater för kyla, nidning och elakheter ända tills hans gamla klasskamrat för fram det och han plötsligt minns alltihop. Det där fungerar tvärtom också. Så fungerade det på mig.
Jag var inte mobbaren. Jag var den mobbade. Så var det. Den värsta tiden var egentligen inte speciellt lång men när man går i femman känns det som en evighet. Framförallt när verkar som det aldrig tar slut. De flesta i min klass stötte ut mig. Det fanns trots det en tjej som ibland hängde med mig. Hon var näst längst ner på skalan. Jag var i botten. Ni vet hur det är, de andra tjejerna ska hoppa rep och vill att någon vevar. Har man tur fick man göra det. Man fick vara med, men aldrig hoppa. De var inte fysiskt elaka de där tjejerna, men glåpord och konstiga frågelekar man aldrig kunde vinna var det roligaste de visste. Åh vad de skrattade gott och rått åt mig, aldrig med mig.
I alla fall, var de inte värst. Nej det var den där killen som gav mig stryk dagligen. Efter skoltid medan vi väntade på bussen och alla lärare hade gått hem då hade han och andra killar väldigt kul. De jagade mig över hela skolgården eller kastade sten på mig. Problemet med stenkastningen var att han var väldigt bra på det. Jag var ganska tjock och långsam. Han kastade längst på hela skolan och jag fick helt enkelt lämna skolan och gömma mig tills bussen närmade sig. Då kom jag fram igen och kunde åka hem.
Några år senare hade han bytt skola och jag var med ett gäng som brukade dansa. Han kom med i det här gänget, men jag hade ingen aning om vem han var. Jag hade totalt förträngt vad han hette och hur han såg ut. Där betedde han sig vettigt och var trevlig. En dag skulle han gissa ålder på en kamrat och jag gav honom ledtråden att hon var lika gammal som mig. Han tyckte det var superlätt eftersom han visste hur gammal jag var. Då klickade det till nånstans långt in i mitt huvud och jag kom på att det var måste vara han.
Det tjejen i Jonas Leksell berättelse gjorde, gjorde aldrig jag. Jag berättade inte hur missnöjd jag var över hur han hade betett sig. Jag låtsades som det regnade. Jag var alltid trevlig och det känns som om det där aldrig var på riktigt. Att det där aldrig hände. Jag har hälsat på honom åratal efteråt men aldrig sagt ett pip. Undrar om han vet om att han var en mobbare?

Av vikt!

Detta inlägg kan tyckas vara av vikt. Jag gör något som jag inte rekommenderar någon annan att göra. Jag bantar. Jag bantar i ordets absolut tråkigaste bemärkelse genom pulverpåsar och VLCD.
Är detta rätt sätt att gå för att göra en varaktig viktminskning? Nej, det är det verkligen inte. Det är vad mina trevliga påsar säger; en kickstart. Min tanke är att jag efter två veckor ska vara så trött på påsarna (är redan det) och längta efter god vällagad mat så det inte ska bli problem att lägga om kosten.
Jag har gått ner i vikt innan med ett antal olika sätt. Viktväktarna, viktklubb.se, Modifast, GI viktkoll, och nu Allevo. Dessutom det klassiska sättet med hård träning och trevlig tallkriksmodell där hälften är grönsaker och man gör en beteendeförändring i samband med sitt ätande. De flesta sätt att ändra sin kost på är bra metoder. Den metod jag är minst förtjust i, förutom pulvermetoder med påsar, är nog viktväkteriet. Avancerade pricksystem där jag ska hålla koll på fett, vatten, fiber och motion. Där kan man "spara" prickar genom att träna hårt och sen äta upp dem på lördagen. Nej, man kan inte spara energi. Det E N D A sättet att gå ner i vikt är att förbrukningen av kilokalorier minskar så att intaget blir mindre än åtgången. Brasklappen är att Viktväktarna har funkat bra för mig en gång i tiden, jag blev pinnsmal och supersnygg.
Tror jag att det ska gå vägen den här gången då'rå? Jovisst gör jag det. Det gör jag varje gång. Varje gång jag provar med en ny metod får jag ny kunskap om hur just jag fungerar. Det kanske inte funkar så för dig, men för mig fungerar det att beteendeförändra, skriva ner vad jag äter och måltidsplanera. Sen känner jag mig mätt längre med mindre kolhydrater och mer protein, men visst älskar jag kakor, smörgåsar och pasta som är stora fällor för mig.
Målet är att må bättre, träna regelbundet och ha ett BMI som inte är alltför högt. Då är jag nöjd och ska unna mig något trevligt, kanske en spa-behandling.

Twitter!

Några har frågat mig varför jag använder twitter? Därför att det är så kul är det enkla svaret.
Jag kan följa alla mina favoritbloggare på samma plats, se deras uppdateringar på bloggen och tankar om annat. Det är nästan som en chat, fast inte riktigt. Fortfarande en blogg, om än i mikroformat med 140 tecken. Allt man publicerar bör finnas kvar, då gäller det att formuleringarna håller ihop innan man trycker på uppdateringsknappen.
Proffstwittrarna har speciella program där de kan välja ut några favorittwittrare att lyssna på när de egentligen följer flera hundra. Jag som enkel följare av en populär twittrare kan ändå göra mig hörd när proffset säger något extra kul och skriva ett @proffsnamnet och sedan en kommentar. Då får proffset ändå läsa min kommentar och kan svara tillbaka. Kul.
Jag gillar också flödet av ständiga intressanta klipp, länkar och allmänna diskussioner som pågår som jag inte behöver delta i men ändå märker av.
Alltså jag tycker twitter är ett bra sätt att nosa reda på vad som är på gång i bloggvärlden och vilka roliga klipp som är populärast just nu. Twitter är bra för mig som inte vill spamma min facebook-status med meningslösa länkar hela tiden. Nu gör jag ju det ändå, men jag försöker faktiskt sortera bort, jag lovar!
Läs det jag skriver på twitter här. Eller skaffa ett eget konto och följ dina favoriter.

Dags för tårta!

Nu är det ett år sedan jag började med den här bloggen. Den fortsätter att vara en avställningsyta för mina tankar och jag har ett par få läsare, men det är helt okej för mig.
Jag fortsätter antagligen att skriva om min kolonistuga, stresshantering och mål i mitt liv.
Hoppas ni som läser den fortsätter så ska jag fortsätta skriva. Kanske kan jag till och med utveckla min blogg med diverse funktioner...

Kolonisommar

Rabarberpaj,
rabarbermarmelad,
rabarberkräm,
ruccola,
jordgubbar,
gräslök,
timjan,
basilika,
oregano,
zucchini,
vinbär,
vinbärsrutor,
vinbärssaft,
vinbärssylt,
björnbär,
plommon och
gröna bönor.

Pengar!

Veckans bloggtema är pengar hos Mymlan. Det är något som upptar mycket av mina tankar.
Jag är gift och min man tjänar bra, bättre än en dramatenskådis i alla fall. Det svåra med vårt förhållande är att vi aldrig kan bli jämställda i vår relation. Min ekonomi är ungefär 2/3 av hans och det blir skevt på flera sätt. Bland annat har jag mer tid över då jag jobbar deltid. Jag förväntas därmed att hinna mer saker. Att min energinivå är lika hög (antagligen) som min mans eftersom jag endast kan jobba deltid är ointressant. Jag pusslar ihop dagistider, fritidsaktiviteter och matlistor. Det är en bit som diskuteras (läs bråkas om) flitigt. En annan är att det är jag som till stora delar sköter inköpen. Saker kostar som bekant pengar.
Efter flera år med känslan av att aldrig ha pengar över, skaffade vi gemensam ekonomi. Det betyder att vi har vars ett Visa-kort till samma konto och ett gemensamt räkningskonto. För min del betyder det att jag vet vad för pengar jag har över varje månad. Det är inte mycket. Jag har 1/3 av min skattade inkomst kvar helt enkelt. Dessutom måste jag spara pengar och tänka på framtiden.
Jag klagar inte. Jag klargör. Jag är inte fattig. Jag har en bostad. Jag kan köpa vilken mat jag vill utan att fundera om pengarna ska räcka eller ej. Jag har råd att äta ute om jag får lust. Det ekonomiska är inget gigantiskt problem, ändå blir det diskussioner hemma.

Med en anklagande blick på mig säger han att vi har för höga utgifter. Han säger att vi måste spara. Han säger att han alltid får betala in extra till räkningskontot. Ändå har han dubbelt så mycket pengar kvar på sitt konto varje månad än vad jag har. Vid varje månadsskifte då det är dags för räkningarna sätter sig maken framför datorn och suckar. Högt. Han river bland räkningarna. Räknar på el-utgifterna. Funderar över hur jag kan göra av med så mycket pengar till mat, kläder och annat.
Alltsomoftast påbörjas det där räkningsskötandet vid en felaktig tidpunkt. Alternativ ett, för sent på kvällen, han är trött och grinig. Alternativ två, för tidigt på kvällen, vår dagiströtta dotter studsar omkring och stör honom konstant, han är trött och grinig. Alternativ tre, tidigt på morgonen, alla är uppe men stressade för vi ska komma iväg i tid och han är trött och grinig. Jag börjar misstänka att det är räkningsskötandet som gör honom trött och grinig.
Eftersom vi har blivit trötta ska vi i höst ut på en resa liknande den här. Jag undrar om den räkningen kommer att orsaka en grinig make?

Det här med bloggande.

Idag har jag läst mellan 5-10 bloggar. Jag har känt en viss idétorka hos mig själv och funderat om jag ska fortsätta, men när man läser andras tankar och formuleringar växer glädjen över att få ta del av andras skriverier. Då blir man inspirerad.
Jag påbörjade för ett tag sen en liten historia om förändringar som betytt något för mig. Kom av mig och tappade skrivarinspirationen och den röda tråden. Ska försöka hitta den igen och tråckla vidare.
Just nu så har mitt bloggande tappat en del fart till fördel för twitter och facebook. Jag småbloggar mest hela tiden men i kortform och orkar inte forma långa tankegångar.
Har upptäckt spotify nu och lyssnar återigen på musik och blir nostalgisk.
Kan bara konstatera att det finns så mycket bra på nätet. Det är härligt att få ta del av det.