Svininfluensan - Nu är den här!

Blev lite paff när jag läste Sydsvenskan idag. Jag undrar hur SOS Alarm tänkte?

Hur smart är det att skicka en man, Bob med svininfluensa med färdtjänst till sjukhuset? Färdtjänsten hade redan två sjuka resenärer (riskgrupp?) och skulle efter Bob plockats upp hämta ännu en. Sedan när alla har rest färdigt ska taxin köra vanligt folk och fortsätta vara en smitthärd resten av dagen.

Om vi börjar i andra änden angående Bob, som gör allt rätt ska sägas, följer vårdens råd hela tiden. Efter 5 dagar med hög feber får han tid på sin vårdcentral (sprider smitta) där de tar prov på svininfluensa. Sen skickas han hem. På kvällen får han akuta andningsproblem och de åker in till akutmottagningen på sjukhuset (sprider smitta igen) och blir hemskickade. Dagen efter är han inte kontaktbar. Han är nästan medvetslös då sambon ringer 112, som då säger att det tar för lång tid att skicka en ambulans, de får ringa färdtjänst istället. Vid tre tillfällen får Bob röra sig i samhället och dela med sig av sin svininfluensa åt medborgarna. Dessutom befinner sig Bob på ställen med sjuka människor varav de flesta antagligen är i riskgruppen.

Hur skulle sjukvården kunnat hantera det här fallet annorlunda?
Hembesök. En sköterska som kommer med sin lilla väska och tar prov på patienter som misstänks ha svininfluensa. Kan vi inte ha en diskussion om hur vi ska hindra spridning av smitta, dvs hur vården genom alla led implementerar metoder som hindrar smittspridning via sjukvårdsinrättningar, kollektivtrafik och färdtjänst. Inte bara begränsa oss till att tro att allt går att hindra med handsprit, tvål och vatten.

På nåt sätt hoppas jag att vården har möjlighet att diskutera hembesöket som alternativ för alla som inte har egen bil eller kan få skjuts av någon anhörig till vårdinrättningar. Det är ingen bra idé att låta sjuka åka taxi, färdtjänst eller kollektivtrafik.
Någon kommer säkert säga: Vi har inte de resurserna, det kostar för mycket.
Frågan är vad det nu kommer att kosta när folk börjar bli sjuka och smittar varandra?

Rhodos

Vi hade tur med vädret. Besökte Lindos. Badade i den fina poolen. Snorklade vid Glystra, en lugn, fin strand. Byggde sandslott. Åt goda gyros och glass. Samlade Eremitkräftor och småfiskar i hink. Jämförde solbrännan (,jag förlorade den tävlingen). Njöt av lugnet. Trivdes på Grekland när där är som bäst.

Bokmässan

Förra helgen var planen att besöka Bokmässan. Jag lyckades ta mig dit en dag, söndagen.
Jag tänker inte göra om det på ett tag. I alla fall inte besöka den med min dotter igen. Hon får vänta, tja, säg 5 år tills nästa besök. Trotsigare, grinigare unge fick man leta efter. Jag kan ärligt säga att själv fick jag inte ut mycket av det.

Hon blev effektivt pekad mot barntorget av mässpersonalen och vägrade sedan lämna stället. Hon tittade inte på Nalletorgets uppträdanden. Det var tråkigt. Det mesta hade hon redan sett på teve! Det enda min goa, griniga, envisa tjej ville göra var att måla, klippa och stämpla vid bibliotekens barnbord. Stort plus till våra bibliotek som har koll på vad ungar vill ha!

Jag försökte cirkla runt i närområdet och kolla igenom de närmaste bokstånden, men då började tösen ropa efter mig. Försökte ta mig upp till föreläsningsområdet via trädgård/mattorget. Där stentröttnade hon.
Efter fyra timmars bokmässa gav jag upp och släpade hem min unge genom hela mässan. Hon gallskrek "Släpp mig!" hela vägen, mycket underhållande. Svetten rann. Jag var arg. Flickan slog mig. Det måste sett ut som ett bortförande av barn. Det var det inte.
Det var bara ännu en trött mamma som inte stod ut med en övertrotsig unge.

Kolonin

På kolonin är det dags att avsluta säsongen. Återigen en säsong där jag hoppats och önskat göra mycket, men mindre blev gjort.
Har jag satt lökarna? Nä. Rensat och klippt ner för hösten? Nä. Plockat ur och tömt stugan på saker som ska hem? Nä. Höstsått mina frön? Nä, knappast va.
Kolonistugan är en dröm som man varje år försöker förverkliga.

Varje år blir man lik förbannat besviken på sig själv för att allt inte har blivit av. Man biter ihop och försöker se fram mot nästa odlingssäsong. Myset i januari, att läsa frökataloger och så odlardrömmar. Glädjen över att känna jorden i fingrarna igen efter den långa vintern. Lycka varje sommar över att se barnen springa och leka utan minsta bekymmer.

Jag gillar min stuga trots alla brustna drömmar och misslyckade planer.

Nya utmaningar

I höst verkar det som jag ska komma i form. Min arbetsgivare har hoppat på den där stegtävlingsvågen som var stor redan för ett par år sen, nu är det dags igen. Vi ska utmana oss själva heter det så fint. Inte alls känna att vi tävlar med "Bettan", maratonlöpare sen 10 år tillbaka med ett stegsnitt på 38 000 steg om dan. Nej, vi ska känna oss så nöjda om vi kan gå våra 10 000 steg varje dag. Det är bra jobbat.

Promenader is da shit!

Stockholm

Jag åkte iväg till Stockholm. Själv. Ensam. Ingen följde med, det var bara jag. Folk frågade varför, jag svarade därför. Det jag gjorde där var mysigt, trevligt och inte alls ensamt. Såg på Klara Soppteater. Badade på Centralbadet. Fikade på Chokladfabriken. Åt Yakiniku på Ki-Mama. Det blev loppmarknad och bio. Mysiga stunder med backpackers över skålar med gratismakaroner på vandrarhemmet. Resulatet av en liten semester för mig. För min egen skull. Ingen annan i familjen att ta hänsyn till just då. Det var skönt.

Patrick Swayze har lämnat oss.

Jag brukar inte grotta ner mig i kändisars olycka/lycka, men kan inte låta bli att kommentera Patrick Swayze.
Han fick cancer och alla visste att det var bara fråga om tid innan han skulle lämna oss. Nu har han gjort det.
Swayze dansade i Dirty Dancing. Det var min absolut populäraste tonårsfilm.
Första gången på bio 1989. Satt långt fram, filmduken fullkomligt vällde över mig och Johnny och Baby likaså. Det var som det heter magiskt.
-Nobody puts Baby in the corner.

Köpte filmen på video den sommaren i orginalversion och såg den om och om igen. Jag hoppas jag nångång ska få den på dvd i present *hinthint* så jag kan fortsätta älska filmen som idag ter sig som en ganska simpel tonårsfilm, med hjärta/smärta och dans och den där underbara musiken.
RIP helt enkelt.